Aftonbladet – 10 november 1855, sida 2

Jag förvånas, min dyr8 Julius, återtog artisten, öfver att ni ej bättre gouterar denna beundransvärda vildhet, som är den sista tillflykten för de ädla fornsederna ... Dessa menniskor äro de sista italienarne. Jag beundrar deras energi, som med knifven ersätta det vanliga engelska knytnäfveslaget och den smällande franska örfilen, Men jag påminner mig hafva läst, att under Pius VI:s regeringstid, från år 1775—1800, inträffade inom Kyrkostaten adertontusen mord... det är två om dagen, och detta tycker jag för mycket höra till medeltiden. Napoleon gjorde slut derpå, men Gud ville att i detta, likasom i många andra saker, skulle Italien bibehålla sina traditioner. Jag vet väl att detta folk påstår sig härstamma i rät linie från de gamla romarne, och att det tycker att dess anborenhet förpligtar dem ..till och med att genomborra personer, som hafva den djerfheten att se på dem i förbigående. Jag beundrar, jag upprepar det, dessa Othellos . . . isynnerhet i kapplöpningarne, la ripresa de barberi, som Horatius Vernet målat, der den romerska pöbeln så liflig framställes... men jag drifver ej fanatismen så långt att jag går och tittar dem under ögonen för att se, om de likna Tiberii eller Neros byster... S förde konversationen tillbaka på Ghita och ville gerna återtaga frågan om det grymma utseende hon en stund visat, för att låta mig återkomma till mitt påstående om orörligheten i hennes ansigte. Då han i detta afseende ej erhöll de upplysningar jag med godt samvete kunnat gifva honom, men som försigtigheten höll tillbaka, tog han afsked af mig, säkert hysande den sämsta tanka om min artistiska smak och tillika litet missnöjd. Lika godt! Jag tänkte på hans unga fästmö, som inom kort skulle anlända, och på den olycka Ghita kunde förorsaka detta parti, som skulle blifva båda familjernas lycka. Flera dagar förflöto utan att S5 och jag träffade hvarandra. Två gånger hade jag infunnit mig vid Ss atelier, och jag hade funnit dörren stängd. Antingen var artisten ute, eller också var han obeveklig för klockans ljud. Jag fick sedan veta att han hade (genom hvilket medel, derom är jag okunnig) förmått Ghita att sitta för en Andromene, då Cleopatra var slut. En Andromene!.,. Att