Aftonbladet – 9 november 1855, sida 3

Article Image
en illa känd qvinsperson, som gjort besök ombord: nen i går eftermiddags sammanträffade Westerlund i en restauration med skrädderiarbetaren Carl LindSom från Hesselbyholm, hvilken vid samma tid då stölden föröfvades varit nere i kajutan, och då denne intog mycken förtäring, så åtföljde skepparen honom sill en annan restauration, och då Lindblom derstädes begärde få verla en sedel å 100 rår bko, så blef han anhållen och förd till polisvaktkontoret, hvarest Lindblom erkände att hafva föröfvat stölden. Lindlom häktades och var i dag inställd till polisförhör dervid han vidhöll sitt erkännande. Af de stulna venningarne äro 183 rdr 16 sk. bko tillrättakomna. — I gårdagsbladets polisafdelning uppgifves kon:rollören vid hr Granströms bränneri vara destillasoren Lundberg; denna uppgift lärer vara gå tillvida oriktig att hr Lundberg endast är tillförordnadt vittne och kontrollören är hr löjtnant v. Knorring. — Rånoch mordförsök i Lappmarken. Vi meddela ur Hernösands-Posten följande berättelse, som blifvit till anförde tidning insänd med anhållan om dess upptagande äfven i andra blad: Lappmarken har i forntiden ansetts vara, och i verkligheten varit ett fridens land, bannlyst från mord, rån, mordbrand, röfveri och andra gröfre missgerningar, ett land, dit många medborgare från andra, med befolkning mera öfverfyllda provinser tagit sin tillflykt och, såsom uti en fristad, der tillbragt sin återstående lifstid. Men, frågar någon, — kan man äfven nu för tiden gifva Lappmarken detta vitsord; och om man det gör, — är förhållandet då verkligen sådant att anspråk på ett fördelaktigt omdöme kan rättfärdigas? Lappmarken företer visserligen en tafla, som med någörlunda sjelfbelåten tillfredsställelse kan exponeras;. men denna har — ty värr, äfven sin skuggsida — med mörka fläckar, som svårligen lära kunna utplånas från de punkter der de stå inristade. Hvarje samhälle bar merändels att framvisa en eller flera medlemmar, igenom hvilka mången gång en skugga kan kastas på hela församlingen. Alldeles så är händelsen hvad beträffar Wilhelmina församling, som — i allmänna ordalag yttradt, — alltid varit utmärkt för laglydnad, medborgerlighet och sedlighet; men inom hvars sköte dock funnits och ännu finnas personer, hvilka framstå såsom undantag från de öfriga medlemmarne. Ibland di må nämnas några individer, boende uti den aflig del af socknen, som djupast intränger uti det ö och hemskt svartgråa Steteingfjellet, som utgör gränsen emellan W—a och Lycksele socknar. Boningsstället eller byarne, der dessa individer såsom furier äro stationerade, benämnes Gransjön och är en singulier lokal der åtskilliga tumultuariska och blodiga ener låtit teckna sig, och fiera gånger stått att läsa uti landsortens tidningar. I denna bakom de mörka fjellbergen undangömda otrefliga menniskoboning har, enligt likarnes på undersökning grundade embetsbetyg, för flera år sedan mord blifvit föröfvadt och föranledt till ransakningar vid domstol, men genom bristande bevisning icke medförande annat resultat, än att mördaren, öfverlemnad åt framtiden då saken uppenbar varda kan, ännu går der såsom ett markeradt spöke ibland de lefvande. År 1851 var en man, resande förbi detta Sodom, i fara att mördas, men uudkom likväl genom en tillfällig gynnsam hiindelse med lifvet, dock med undfångna blessyrer. För gröfre excesser hafvai början af detta år trenne personer derstädes blifvit dömda till fästning, men fastän dessa trenne äro utvexlade till fästningsorten, finnas dock likar ännu gående hemma på fri fot, för att snart mogna till sin bestämmelse. Under sednare hälften af Augusti detta år hade bondesonen Daniel Danielsson från Nordanås, Fredrika socken, i ärende att för den tillstundande vincern för egen och för andras räkning upptinga smör och andra landtmannaprodukter, genomvandrat de i gränserna emellan Wilhelmina, Lycksele och Fredrika socknar belägna byar, och för hvilket ändamål han medhaft omkring 1090 rdr. Ensam vandrande från Rålidens by i Lycksele socken, ledde den gångstig an passerade till en inom Gransjö bys område begen myräng, hvarest den resande påträffade 3 å4 manspersoner från denna by, sysselsatta med höbergning, och inlåtande sig i samtal med en af dessa xarlar, en f. d. fästningsfånge, numera bonde, vid amn Olof Danielsson, hade denne frågat, om icke len resande mannen fruktade för att under sin ensamma färd blifva röfvad; hvarpå den tillfrågades svar blef, att han medhade pistol, som vid en såd händelse kunde begagnas. Anvisad att ifrån änger genomvandra en tjockbeväxt skogsdunge, hvarest vägen till Gransjö skulle påträffas, aflägsnade sig den esande, och sålunda efter den erhållna anvisningen rtsättande sin gång — icke anande någon farliget, möter han en midt på vägen stående, i ansiget svärtad karl, med yxa i handen, och hvilken geast med trotsande ton uppmanade den resande att senast lemna ifrån sig penningarne, med tillägg, att an annars skulle blifva ögonblickligen mördad. Gennälande denna hotelse med de hastigt uttalade orlen: Det skall du blifva varse, upptog mannen straxt den medhafda, nyss laddade pistolen, riktande ionsamma mot röfvarens bröst och sökte afiry addnaingen, som dock ieke gick af, men gjorde 31 den effekt, att röfvaren tog sin tillflykt åt sen, hvarunder, sedan äfven det andra skottet e, det tredje ändtligen brann utaf med en sta 1, sam hördes till myran der slotterfolket befann sg. Verkan af detta skott hade varit väl beräknad m det blifvit riktadt till ett motsatt håll; ty deriån framträdde den andre röfvaren, hvilken genast skottets affyrande tyst och alldeles obemärkt x sig fram och med yxan tillfogade mannen melaxiarne ett så hårdt slag, att han genast afdåoc. Liggande i denna sanslösa ställning plundravades han barbariskt in på bara kroppen; den yttre dbetäckningen afdrogs. Västen blef sönderskuren d knifven, äfvensom skjortan, invid hvilken fanns vdd penningepaketet, som genast kom i röfvarens lodbestänkta händer, sedan den olycklige mannen ver ansigtet äfven fått ett så hårdt slag att mären deraf följde och blodet utrann. Bit af mannen medhaft mindre skrin, hvaruti några silkesschaletter och 12 rår i silfver voro inlagda, blefvo tillika med pistolen af röfrarne qvarlemnade och kastades afsi5 i skogen, förmodligen i afsigt att en annan gång sa persedlar derifrån afhemta. Efter denna plundring stående färdiga att med det rika bytet afträda, hvarunder den misshandlade började återfå sansning, men hvilket han naturligtvis ej lät bemärka, derigenom att han låg stilla såsom död på den blodiga platsen, hörde han banditerna säga: Nog är den stackarn nu död, och aldrig stiger han upp mer., Aterkommen till så stor sansning och förmåga att han kunde gå, igensökte den olycklige det afsides kastade skrinet och pistolen, och begaf sig med sönderskurna kläder från denna farliga skådeplats, hvarest fullkomlig tystnad då var rådande. Anländ till den irmast till Gransjö belägna menniskoboning, Riset allad, återvände mannen samma dag derifrån i sällp med :ne karlar till den äng der han förut på dagen vid förbigående träffade de med slottern sysselsatta personerna, ibland hvilka han då igenkände en i ansigtet svärtade (för tjufnad förut straffade) arlen, som emellertid påtagit en annan mössa men med qvarlemning i ansigtet af svärtan, som då icke hunnit alldeles utplånas. Han återvände derifrån till sitt hemvist, glad öfver att existera med lif, men gslig öfver förlusten af cirka ett tusen rår, som lärer mest bestått af sedlar på 100 rdr bkos valör. Så väl genom svårigheten vid blifvande utvexling af dessa bland allmogen sällsynta sedlar, som andra nu icke uppgifne omständigheter hoppas man, och all anledning är att tro det handiterna nn efter månoa 3

9 november 1855, sida 3

Thumbnail