Aftonbladet – 9 november 1855, sida 3

man sett sådana, som hafva velat införa den privata egendomsrätten och efter europeiskt mönster utstycka jorden. Dessa försök gjor rdes oftast af adeln i Östersjöprovinserna ; men de strandade alla och slutade i allmänhet med godsegarnes nedsabling eller uppbrännandet af deras herregårdar; ty detta är det nationella medel hvarall rys ska bonden tager sin tillflykt för att tillkännagifva att han ej ingår Af de dokumenter inrikesmin lar ser man, att före sista revolutionen 1848 a sig en allvarligare vliga malt? i ärkolonierna har visat hvad de bonär, när man angriper honom i hans sista rskansning. Den frisinnade Alexander bortförde invånarne med våld från landsbyarne; indernas förbittring växte till det sorgl gaste raseri. De dödade sina egna barn för tt undandraga dem de löjliga inrättningar som infördes genom bajonetter och kartescher. Regeringen blef up ppretad öfver detta motstånd och förföljde dessa hjeltemodige män; len lät piska dem till döds, och oaktadt alla lessa grymheter och förfärliga scener kunde len ej vinna sitt mål. Det blodiga upproret 1831 har uppenbarat med huru stor svärighet ietta olyckliga folk låter kufva sig; sedan re;eringen undertryckt upproret måste den gifva after för nödvändigheten och låta sig nöja ned skenct, utan att kunna uppnå verkligheten. Man säger att alla vilda folkslag hafva börjat med en sådan kommun, att den fanns hos sermanerna i sin fuallkomligaste utveckling, nen att den öfverallt måst vika för civilisationen. Den germaniska kommunen är tillintetgjord uf två sociala iddger, som äro fullkomliga motsatser till det kommunala lifvet, nemligen sväsendet och den romerska rätten. Vi (författaren är ryss) framträda lyckligtvis med vår kommun på en tid, då den antikommunala civilisationen hann fram till den fullkomliga omöjligheten att lösa motsatsen emelan personens och samhällets rättigheter. Men, invänder man, genom denna fortsatta delning af jorden skall det kommunala lifvet finna sin naturliga gräns i den växande befolkningen. Huru vigtig än denna invänning skenbart är, kan den dock fullkomligt undanrödjas genom den anmärkningen att Ryssland ännu har jord för ett helt århundrade,, och att efter den tiden måste den brännande frågan om besittningsrätt och egendom vara löst på ena eller andra sättet. Mänga, och bland dem Haxthausen, påstå, utt denna ostadighet i besittningen förhindrar förbättringar i jordens odling; det är möjligt; men de glömma att jordbrukets förbättring i vestra Europa icke lemnar största delen af befolkningen en bit bröd e 2), och jag tror ej att några landtmäns växande rikedom och jordbrukets fr: amsteg såsom konst kunna betraktas som tillräcklig ersättning för de faror som ett uthungradt proletariat företer. Landsbygden i Ryssland gaf skenbart efter för Peter den stores förändringar, men upptog i verkligheten intet deraf; han märkte det passiva motståndet; han kunde icke tåla den ryska bonden och förstod alldeles icke hans sätt att lefva. Med en klandervärd lättsinnighet stärkte han adelns rättigheter och drog hårdare åt de lifegnes band. Från den tiden inneslöt sig den -ryske bonden ännu mer än förr i sin kommun, och när han öfvergaf den, kastade han misstrogna blickar omkring sig; i polisembetsmannen och domaren såg han fiender; i egaren till jorden såg han en rå makt, emot hvilken han ej kunde uträtta något. Alla, som dömdes af lagen, började han kalla olyckligan; han vande sig att ljuga, till och med när han aflade ed, samt att neka till allt, när han tillfrågades af en man i uniform, hvilken han betraktade som en representant för den tyskfregeringen. De förflutna 150: åren hafva icke försonat honom med sakernas nya ordning, utan gjort honom ännu mera främmande för dem. Ryske bonden har tålt och lidit mycket; innu i dag måste han utstå mycket, men han har förblifvit densamme. Änskönt han lefver ifsöndrad i sin lilla kommun, utan förbindelse med sina ståndsbröder som äro spridda öfver hela det ofantliga riket, har han dock i det passiva motståndet och i sin kraftiga kar kter funnit medel att bevara sig oförändrad; han har böjt hufvudet djupt, och olyckan har ofta gått fram öfver honom utan att beröra honom; detta är orsaken att ryske bonden vaktadt sin träldom i besittning af så mycken lifiighet och skönhet, så mycket förstånd, att han i detta afseende har väckt Custines och Haxthhusens förundran. (Insändt.) Anhålles om plats i Aftonbladet för nelanstående: Man hörde för någon tid sedan omtalas att ångfavtumat Tin er ckulla wanna förLhavdt mtt