Aftonbladet – 9 november 1855, sida 2

mitt ansigte under min fassoletto; jag tvekade ej, utan begaf mig på väg. Jag gick genom Villa Reale, rakt fram den stora bergvägen, som ni vet är kantad med vackra hus. Jag visste väl att mina promenerande ej tagit vägen åt grottan, som ligger vid en genväg till Pouzzolivägen; jag gick upp ända till Virgilii graf, och då jag öfvertygat mig om att de ej voro der, fortsatte jag min väg öfver berget. Hvart ämnade jag gå? Hvad sökte jag? Hvilket mål hade jag?... i sanning, det vet jag ej. Jag fördes af en nästan ofrivillig kraft, en obetänksamhet, mäktigare än sjelfva förnuftet, jag var fri... Min förklädnad ökade min djerfhet, jag visste konom vara der... jag ville också vara der. Jag hade intet bestämdt mål, annat än att se honom... och att se dem tillsammans var ej heller utan sin behagliga retning för mig, oaktadt jag skulle lida deraf. Dessutom, jag hade ju öfvertygat mig att denna förbindelse var honom plågsam och afskyvärd sedan han återsett mig! Var det ej så, som det tilldragit sig i dramen, der han utförde den förnämsta rolen...? Jag hoppades kunna göra mig igenkänd af honom, om slumpen tillät det, under det jag förblef okänd för henne... Då skulle jag erfarit ett eget behag att följa dem, att observera dem... Slutligen, hvad tycken j, signori miei?... jag var till hälften galen ! Hon går i borgen för den andra hälften, sade jag, stelheten i hennes skönhet har försvunnit ! Hör på, hör på! sade S?4 nästan flämtande. Jag giek länge på detta sätt utan att tänka, tror jag... men jag kände så mycket mer,, fortsatte Ghita. Jag hade uppnått spetsen af Pausilippo, då på en gångstig, som slingrade sig vid sidan af berget nedåt hafvet, jag varseblef två sittande personer, som betraktade horisonten. Jag igenkände dem genast, oaktadt afståndet. Jag gick straxt åt det hållet. Den plats de intagit var på åtskilliga sidor