Aftonbladet – 9 november 1855, sida 1

ligheten. Dianota spelade en qvinna, som efterträder en rival och gifter sig med sin älskare. Jag satte mig så fullkomligt i dessa personers ställe, att jag tyckte att allt hvad den stackars öfvergifna flickan sade gick från min mun. Jag kände derigenom mitt hat ännu mer ökas mot grefvinnan i drameon, hvilken i verkligheten var Dianora. Deremot upplågade jag ännu mer för, jag vet ej hvilken riddare han föreställde, och hans samvetsqval syntes röra mig. Vid slutet af pjesen, då offret för intrigen tog förgift, utropade jag: Hon måste dödas först! ER Men lyckligtvis nådde ej min röst teatern, och några personer, som voro närmast mig, togo detta såsom ett skämtsamt uttryck, så vanligt på Neapels teatrar af andra rangen. Jag hade tyckt att han flera gånger under loppet af aftonen riktat en orolig och sökande blick på parterren. Sökte han mig der? Jag hade vågat hoppas det. Jag kunde cj längre uthärda, och som denna ovisshet, detta hopp om hans återuppvaknande kärlek för mig, till och med under en förbindelse som tycktes böra helt och hållet sysselsätta honom; ännu mer upprörde mig, så beslöt jag att taga ett afgörande steg. Jag påminner mig ej om jag sade er, att vid mitt äfventyr hos den turkiske ambassadörens son, sedan jag störtat den oförskämde i badet, bemäktigade jag mi syvcpa in mig och fly... F denna pels en liten dol ehuru pelsen sedan skickades tiilba scimannen. Denna kiskt vapen riks nat dan detta vända den mot ambassadörens någon skymt min plan. . För att gifva någon ursäkt åt denna dåraktiga handling. föreställde jag mig att han, tärd af samvetsagg efter sitt första uppförande emet mig, hade inlåtit sig i-enånhan intrig mg r oss återkomma till