Aftonbladet – 9 november 1855, sida 1

huru mycket jag deremot tackade honom för det bryderi han visade i denna belägenhet, som skulle varit dräglig för honom, endast om han verkligen hade varit så låg och nedrig som jag först trott... i Se nu försvarar hon honom ! afbröt Sex. som upphört att måla då Ghita åter började tala om Monteggiano; Hvad hon älskar honom ! Jan, svarade jag; och så mycket att hon väl slutade med att sticka ihjäl honom. Hvad bevisar det? mumlade den stackars altisten. Ghita fortsatte: En gång herrskarinna öfver mig sjelf, generade jag mig ej heller, som ni väl kan tro, för att i min ordning examinera denna Dianora, hvars utseende jag trodde möjligen på scenen kunde vara illusoriskt, genom dess vanliga hjelpmedel. Men jag är och vill vara rättvis. Hon var vid dager som vid ljus en vacker flicka! Hon hade brunt hår, blå ögon och sköna tänder. Hennes kropp, kanske något för fet, enligt hvad jag hört målarne säga, tycktes vara hvit och frisk; hon var med ett ord, .som de unga på Corso säga, en behaglig varelse. Jag var i raseri öfver att finna henne så vacker, ty vid teatern var hon ej omtyckt. Då hon såg att jag granskade henne, gjorde hon åtbörder åt honom, hvilka ej kunde lemna mig i tvifvel om deras nära förbindelse. Då hon ville gå, det vill säga efter att hafva väl granskat mig och äfven låt sig granskas tillbaka, såsom ett fruntimmer, säker på sin sak, steg hon upp, i det hon med sin solfjäder slog på sin... älskares axel, hvilken låtsade se åt ett motsatt håll, unde det Dianora och jag mötte hvarandra med ögonen; de gingo efter denna sista rörelse, som i någon mån vittnade om den enes slaf: veri under den andra. Ni förstår väl att jag ej kunde låta bl gå på spektaklet på aftonen. De spelade både 1 en dram, öfversatt från franskan, och händelsevis hade hans förhållande till henne mycken likhet med Dianoras och mitt i verk