Aftonbladet – 9 november 1855, sida 1

jag mig tillika med min följeslagerska och betraktade huru åt alla håll dessa välklädda promenerande korsade hvarandra. Då jag händelsevis vände mig om, såg jag... och jag förbländades derigenom så, att jag tyckte att allt dansade omkring. i trädgårdarne... jag såg, sade jag, ett stillastående par, som betraktade mig hviskande ... Det var han! Han hade vid armen Florentina, eller Dianora, som jag vill kalla henne... (Man bör märka, att från detta ögonblick, då Ghita inkommit.på denna sista afdelning af sin berättelse, tycktes hon undvika att nämna Monteggiano under det förtroliga namnet Carlino. Hädanefter antydde hon honom blott genom pronomina, uttalade med ett visst djupt eftertryck.) Jag tror att de märkte att jag blifvit dem varse, ty de aflägsnade sig genast, så vidt jag kunde märka i min första förvirring. Men knappt hade jag hemtat mig efter detta intryck, förr än jag hörde någon skratta helt nära mig, och jag såg dem begge sittande på en nära stående bänk. ... Han syntes. generad och tycktes göra henne förebråelser ... hon, Dianora, såg på mig skrattande och med en så spefull min, att jag kände allt mitt blod jäsa af vrede öfver denna oförskämda granskning . . . ty hon tycktes verkligen, och utan att bry sig om mina ursinniga blickar, göra ett slags inventering af min person. Säkert hade, han talat med henne om mig... kanske om detta rop som jag uppgifvit på hans recett, och hon hade i mig funnit en rival att förödmjuka; sålunda, fafäng -och stolt som en Arnos dotter, hade hon med ifver passat på detta tillfälle att kränka en romarinna, en dotter till det gamla folket, som jag är. Hvad honom angår, förstod jag att han led af detta sin älskarinnas uppförande... (ty hon var det. verkligen), och jag förstod, då jag hemtat mig från min första förvirring, att det varit hon som sökt detta tillfälle att gäcka mig. Det är onödigt att säga er, huru mycket jag på en gång afskydde henne, och