Aftonbladet – 9 november 1855, sida 1

sina blickar ned på parterren der jag befann mig. Det tycktes som hade detta utrop upplyst honom om allt. Man sade bredvid mig att Florentina spelade i sista pjesen. Jag kände ett slags motvilja att återse henne. Dessutom var jag så upprörd, så uppskakad, att jag behöfde aflägsna mig. Det var neg för en afton. Jag ick. 5 Jag tillbragte natten i yrsel, feber, sömnlöshet eller underliga drömmar. Förgäfves vädjade jag till mitt förnuft, för att fördrifva detta fantasispel. Omöjligt! Det var mig öfvermäktigt. Följande dagen lyckades jag likväl att få något välde öfver denna galenskap, ty jag ansåg det som sådan, och jag bemödade mig, att uppräkna alla anklagelser jag egde mot den, som utöfvade öfver mig ett så besynnerligt och mystiskt välde. Jag fick då en lugnare dag än jag vågat hoppas, ty minnet af Checchina kom mig till hjelp. Hvad hans mordförsök beträffade, kunde jag olyckligtvis anse det annorlunda än som ett bevis på förtviflan -och kärlek, i stället att deruti se hämd och svek. Men då aftonen kom, det vill säga den timman då jag kunde få se honom på spektaklet, togo känslan och fantasien åter ut sin rätt. Lyckligtvis kom min far tillbaka från Salerno... Jag kunde ej komma ut. Hvad skall jag säga er, signori miei? Under de följande två eller tre dagarne var det en om omvexling af yrsel och bemödanden att taga mitt förnuft till finga, så att då öndr agen kom och min gamle f far åter skulle fara bört med några resande, började jag ströfva omkring på de mest besökta gator, 1 förhoppning att möta honom, ty jag hade ej tålamod att vänta till spektakeltimman. Jag hade bedt en af våra grannar följa med mig. för att ej se ut som en Zingarella, en gaätlöperska. Jag kom på detta sätt till Villa Keale, der hela Neapel, särdeles den elegantare verlden, promenerar på eftermiddagarne. Trött vid att irra bland denna folkmassa, satte