Aftonbladet – 8 november 1855, sida 1

turkar. Denna gamla turkinna började genast att: granska mig som en handelsvara, gick rundt omkring mig och mumlade hvarjehanda saker, som jag lika litet förstod. Allt detta började att trötta ut mig ..: Klockan kunde vara fyra på morgonen, och det var tid på att förklara sig. Jag trodde att det bästa sättet, att. göra mig förstådd, var att. göra min af att vilja gå min väg... Gumman förstod verkligen, ty hon upphörde med sitt skärskådande och höll för mig ett troligen mycket lysande tal, men hvaraf jag endast förstod poumimon, ty hon ställde sig för dörren. Smellertid öppnades en annan dörr, och en betjent bar in en stor bricka, alldeles öfverhöljd med karafiner och sylter, och satte ned den framför mig; jag gaf en knuff åt brickan, så att den föll på golfvet; och sade att det ej var fråga om sådant, men väl att gå min väg; det förstås att jag ej ville vara hos turkar, som jag ej kände. . Jag trodde att den gamla hade förstått, ty genast öppnade hon dörren, tog mig vid handen och förde mig med sig... men det var en file af rum, som aldrig tog slut. Slutligen inkommo vi i ett, som vid första anblicken såg mycket besynnerligt ut. Då jag närmare undersökte det, fann jag att det var en badsal. I midten var en reservoir af hvit marmor, dit man nedsteg medelst några trappsteg, och jag tyckte att der kunde vara plats för fyra personer, Ur förgyllda. kranar rann ett ljumt vatten; som uppfyllde rummet med: vällukt. Jag stod der helt förvånad, då jag kände en hand vidröra migy: det var den gamla turkinnan, som ville kläda af mig:.. Jag stötte henne tillbaka något häftigt, hvilket tycktes mycket förvåna henne, ty hon började åter med: sina tal, i det. hon visade mig marmorkaret, till hälften uppfyldt med vatten. Hon ville nödvändigt att jag skulle bada. Slutligen blef jag utom mig af otålighet, och jag sprang till dörren för att komma ut... men den fördömda dörren var stängd; och gumman, som säkert misströstade om att bringa mig till eftergifvenhet, hade försvun