Aftonbladet – 8 november 1855, sida 1

kades mig att komma ut ur salen, såg jag att deras blickar följde mig, och att de talade mycket lifligt med hvarandra... En timma förflöt. Massan började skingras. Ambassadrisen! bad mig gå och tillsäga hennes kammarjungfrur att ställa i ordning tå i hennes rum. Jag-fann ingen af dem; och som jag inbillade mig att kammarpigorna hade gått för att se de sköna damerna stiga i sina vagnar, kastade jag en schal på mig och styrde min kosa åt förstugan, ropande på Fransiska; Pascalina och de andra. Då jag gick uppför en löntrappa, för att ej gå i vägen för den massa gäster som uppfyllde de större trapporna, måste jag passera ,vå å tre mörka rum, endast upplysta genom återskenet. från salongerna. På en: gång känner jag mig gripen af fyra stärka armar, upplyftad och bortförd som en fjäder .:. Jag skriker... Man svarar mig på ett språk som jag ej förstod, ochlika behändigt går man nedför löntrappan, som förde hed: på en bakgård... Der sätter man mig i en vagn, scm genast for af..vssOch som omina rop hädanefter skulle tjenat till intet, så tog jag mitt beslut atttiga och afvakta utgången på äfventyret, beväpnande: mig i alla händelser med en af de stora guldnålarne som jag hade i håret. Akdonet rullade en qvarts timma, körde in på gården till ett. palats och stannade. Man lät mig stiga ur. Som jag ej förstod något af de båda besynnerligt utspökade individernas: språk, hvilka buro mig upp i öfre våningen, så försökte jag ej att göra någon fråga, alltid väntande på att slutligen. få veta Jivad det var fråga om... Jag var ej rädd. Hvad skulle jag våra rädd för? Jag insåg väl att man ej bar sig:så artigt åt för att döda mig; och för öfrigt, vi romarinnor och döttrar af folket vi veta nog hvad vi skola taga oss tills Man nedsatte omig i. ett elegant rum; mina bärare gjorde allehanda löjliga: bugningar för mig och drogo sig: sedan tillbaka. Nästan i samma ögonblick inträdde en qvinna; hon var gamal; men! likaså besynnerligt klädd som de andra; alla dessa voro tydligen