Aftonbladet – 6 november 1855, sida 2

mig, sade mannen till mig; är det icke Ghita Malagorti? Oceh ni, är ni icke Gianpietre, vetturine från Viterbo ? frågade jag. Just densamme. Nåväl! Gå och vänta på mig i kyrkan Santa Maria Novella, på torget här bredvid. Jag har något vigtigt att tala med er om, Gianpietro. Ni är då Malagortis dotter... Jag bedrog mig väl ej?2 Jo, det är just jag. Om fem minuter kommer jag. Jag gick upp för att se efter om Carlino ej hade blifvit varse min frånvaro; ty han hade lofvat mig något som jag ej hade stor lust att smaka på, och jag visste honom vara karl att uppfylla det, om han fick någon förevändning af svartsjuka. Han var ännu på sin repetition. I två språng var jag vid Santa Maria Novella. Nå, hvad är på färde ? frågade mig Gianpietro. Jo, min hederlige Gianpietro; jag har af kärlek och på ged tro låtit enlevera mig af en utstuderad skälm, som jag nu känner och längtar att undfly; han vill endast mitt förderf. Jag vill söka sålunda godtgöra mitt fel... det är hela saken! För fan, är det mycket att godtgöra? ... frågade denne beskedlige karl, som känt mig som helt liten och som länge hade varit min fars biträde. Endast min flykt... oeh ingenting annatle Hvad kan jag göra för dig, Ghita? Föra mig tillbaka till Rom innan skandalen genljuder i qvarteret... Om det är så lyckligt att min far ej varit hemma undor denna tid, hoppas jag ställa så till med min gamla tant, att han ej får veta något erom . . . Borts.)