Aftonbladet – 6 november 1855, sida 1

man skyndade dit... På en hel månad kunde jag ej lemna sängen! Och Checchina, frågade jag? Hon flydde med Carlino, efter att hafva så tilltygat mig, för det jag berättat hennes intrig. Man ville göra efterspaningar... men hvad tjenade dettill?... fattigt folk... Checchinas fer menade att det var Carlino som gifvit mig dolkstygnet... Men jag tyckte, att af honom, den otacksamme ... skulle jag ej lidit så mycket; för öfrigt hade jag väl igenkänt Checchinas röst. Min far gjorde sak deraf... Men, bah! det behandlades som ett gyckel; en jaa gifven åt en kardinals hund, skulle mera hafva uppeggat rättvisan! Detta är min första hbistoriav, sade Ghita. Det är ett intet! kedan jag håller på... ty det roar mig ej alltid att tala derom... vill jag sluta detta äfventyr, som ej stannade dervid. Likväl om det tröttar er... så låter jag likaså gerna bli att tänka derpå... ty då man upprör Tibern, stiger gyttjan upp och grumlar vattnet. Vi betygade den sköna, unga fliekan det nöje wvi erforo att höra henne... SS återtog sin pensel, jag min blyertspenna, och hon fortsatte: TL Itt år förflöt. Jag tänkte ännu alltid på Monteggiano; jag tyckte att hans uppförande, j stället att göra honom förhatlig för mig, uppeggade mig endast mera att minnas honom. Ofta, då jag var ute och promenerade, trodde jag mig se honom på afstånd, men ag bedrog mig. En afton vann min tant sju romerska ecus på lotteriet. Hou blef så förtjust öfver denna vinst, som ej återgaf henne hundradedelen af hvad detta maledetto lotto i många år kostat henne, att hon bjöd mig gå. och dricka acetosa-vatten vid la Porta Pancrazian. Jag