Aftonbladet – 6 november 1855, sida 1

EN HOBELLS HISTORIA?), Öfversättning från franskan. Låtom oas höra fortsättningen, återtog Sx2,denne Monteggiano misshagade mig... jag hoppas att kan är död. Hon har väl dödat honom ... Skola vi börja att tänka på orimligheter!... Välan, Ghita? Sedan tränsteverinskan flera gånger uttalat namnet Carlino, såsom man uppgifver en suck, fortsatte hon: Checechina bad mig öfvertala min gamla enfaldiga tant, att ibland om aftnarne följa med oss till promenadplatserna, då det ej var något spektakel. En afton, då månen började gå tupp, gingo vi öfver bron Sisto; på motsatta sidan varseblifver jag en karl, som ser på oss, går öfver till vår sida och börjar följa oss: jag igenkände Monteggiano! han gick bakom oss, och som hans skugga utbredde sig på stenhällen framför oss, behöfde jag ej vända mig om för att se honom. Två cller tre gånger förenade sig denna skugga med min, allt efter som han närmade sig oss... Då kände jag mig hänförd, lycklig... Vi uppnådde sålunda torget Navona, och hag följde oss ännu. Jag var öfverlyckilig... jag gick som hade jag haft vingar! Checchin hade säkert mirkt att någon följde oss, ty flera gånger vände hon sig om; detta försatte mig till slut i raseri, och jag tror att jag just ämnade göra henne några åtlser, då min dyre Carlino gick om oss, vände sig om och såg på oss med mera ömhet än jag önskat. Olyckligtvis kunde jag ej uppsnappa hans blick, ty hans ansigte var vändt åt skuggan... har och försvann i en af gränderna A. B. n:e 2 9.