Aftonbladet – 5 november 1855, sida 2

ett ord det var en artist; — han. gick, som sagdt är, långsamt förbi och såg upp; jag kunde ej stå emot, utan jag visade mig... jag såg honom småle, och derpå försvann han. Litet sednare gick han förbi; och på aftonen, då ja såg att Checchina gick på spektaklet, ville jag också gå dit. Jag vet ej om jag bedrog mig, men jag tyckte att han sökte någon på parterren, och jag hade lust att, liksom aftonen förut, uppgifva ett skri för att underritta honom hvar jag var, alldeles som hade jag varit säker på att det var mig han sökt... De följande dagarne gick han äfven förbi vid en viss tid. Jag såg väl att hans här då ej var så långt som om aftnarne; men hvad gjorde det? På spektaklet försatte han mig i ett febertillstånd; och om jag hade sett honom gå förbi, så klädd och förande sin värja så väl, tror jag att jag hade sprungit efter honom... Fråga markisinnorna, som ni känner, hvad man sade om Monteggiano för fyra år sedar, och ni skall få sc att jag ej öfverdrifver, ty, det finnes ej en enda staty i Vatikanen sowvm, klädd såsom han, skulle hafva ctt så ståtlic utseende! Ack, Carlino! (utropade Ghita, lil som häftigt skakad vid minnet af de hän delser hon berättade oss). Det är likväl för hans skull... men vi äro ännu ej der! Hon upplifvas, ser niln sade axtisten till mig på franska! Det är sanntn, svarade Jag; men jag har ännu ej på hennes ansigte sett annat än vildhet återspegla sig. Påminner ni er den rörande berättelse som Merimes gjorde om den olycka som förorsakades genom den staty som han kallar Venus på ön? Nå väl! Jag tror att denna brons hade samma drag son Ghita nyss vid två eller tre ställen af sin berättelse och isynnerhet då hon anmärkte att ett pistolskott åstadkommer för mycket otiller,.r