Aftonbladet – 5 november 1855, sida 2

hår, lyckades det mig, med tillhjelp af vissa häftiga gester och fasaväckande ögonkast, att någorlunda gifva mig anstrykning af en bravo; Ghita visade mig genast mycken artighet och lofvade till slut att berätta oss historien om de blessyrer hon gifvit och erhållit, med vilkor att jag sedan skulle berätta henne mitt äfventyr med den fantastiske spanioren. Det blef afgjordt; och dagen derpå, under det Sax aftecknade det ärriga bröstet och jag på ett fasansfullt sätt tilltygade mitt hår och mitt skägg, talade Ghita sålunda; HH. Men först och till min stora ledsnad måste jag på ett annat språk öfverflytta denna berättelse, som derigenom till en stor del skall förlora sin originalitet och sin energi. Jag kan till och med säga att, framställd på ren italienska, skulle den redan blifva sällsamt förändrad. Ghita talade den renaste romersktransteverinska dialekt, hvarvid örat i allmänhet ej så snart vänjer sig, ännu mindre den med den melodiska toskanskan redan hemmas stadde främlingen, Ghita sade ej en mening, utan att upprepa eller åtminstone starkt accentuera hufvudordet; hon nedsväljde alla slutstafvelser på infinitiverna. Således, till exempel, i stället för sapere blef det sape; i stället för fare, fa; anda för andare... Ibland ersatte hon de sista stafvelserna på dessa ord med partikeln ne, som ditsattes, om den beböfdes eller ej, och hon sade då fane för fare, sapene för sapere, chine för chi ect, Denna obetydliga dialektiska profbit är tillräcklig för att gifva begrepp om den uppmärksamhet man måste iakttaga för att följa med vår berätterska och förstå henne. Hennes språk var för öfrigt det som den ryktbare kommedianten meo Patacca föreskrifver invånarne på denna strand af Tibern; de låna af denne favorit de sköna dialekttalesätten, liksom un