Aftonbladet – 5 november 1855, sida 1

sjuk, och det var. detta prof som upptäckte hvad. som tilldrog sig inom honom. Jag tordes ej, mer berömma vissa. sköna dd på modellen, roch jag såg tydligt hans missnöje, om:jag försjönk i för långt betraktande mellan hvarje penndrag; För att lugta honom, bemödade jag mig likväl att tid efter annan återkomma till den fullkomliga köld hvaäruti en skönhet utan. uttryck försatte mig; och från ett visst ögonblick motsade artisten mig ej mer i detta ämne, liksom håde han fruktab att jag, då hans opinion om; Ghita styrktes. genom hennes närvaro, skulle öfvergå från min första åsigt och blifva hans rival i beundrandet af Ghita, För öfrigt drog jag, så mycket jag kunde, ut på tiden med mitt arbete, ty jag förstod nog, att då det en gång var färdigt, skulle den grymma modellen ej tillåta mig att åter börja, ett nytt studiwn. Ske? hade talat om en Andromene, En dag, då jag höll på att sätta i ordning en hårfiäta som blifvit rubbåd, såg jag Tör första gången på Ghitas högra bröst ett ärr, som tycktes. härröra från en ganska djup blessyr. Hon såg min förvåning och visade mig ett annat. i sidan. Likt en ljungeld blixtrade hen. es orörliga ansigte i detta ögonblick af en .stolthet, hvilken utan tvifvet förmåäde henne att öfvervinna sin vanliga blygsämhet. Hvad är det? frågade målaren. Dessa båda ärr? sade jag. Har ni sett dem ?) Det är två dolkstygn, återlog 8 52 Välan! Detta förlikar mig med den grekiska skönheten. Och så mycket mer såm det tyckes ratt tigrinnan har tappert himnats!i.. Hon sade mig em dög all hon Rifvit igen dem åt andra ..2 Och historien om dessa fyra dolkstygn — berättar hon den ?, Få i