Aftonbladet – 3 november 1855, sida 2

för dynastien genom att ställa stamfadren i en falsk dager, hvarföre har man ej då sökt afböja arbetets fortsättning, eller rättare sagdt, hvarföre har man tillåtit begagnandet af dessa urkunder, som då strängt taget borde anses såsom en enskild egendom? Det är oss försäkradt att Minnenas sjette del före tryckningen varit i dens händer, som bäst kunde bedömma deras sannfärdighet, att de blifvit cahiervis genomsedda och återlemnade, och att således innehållet ej kunnat såsom obekant öfverraska. Hvarföre har man då ej gjort anspråket på dess hemlighållelse gällande? Eller, om man ej ville på förhand afböja offentliggörandet, hvartill man på sådana grunder skulle hafva varit i sin fulla rätt, hvarföre har man ej offentligt åtalat boken, hvilken lätt hade blifvit fälld, om den, såsom Svenska Tidningen numera nästan dagligen försöker ådagalägga, är full af lögnaktiga och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande, är menlig för den regerande dynastien samt ofosterländsk och förolämpande för nationen ? Den bär ju redan en förbrytelse, som vore nog skäl för väckande af ansvar, nemligen offentliggörandet af diplomatiska handlingar som ännu ej äro femtio år gamla. Ett sådant förfarande hade, i vår tanke, varit vida öppnare, värdigare och mera aktningsbjudande, än de bannstrålar som nu från den rättrogna pressens sida slungas mot samlarens person, isynnerhet då man betänker, att för några decennier scdan skulle detta rökverk åt Carl Johans storhet såsom Rysslands frälsare, sjette koalitionens skapare och Napoleons störtare, hafva varit en söt lukt, fastän man nu, när vinden vändt sig och en ny Napoleon sitter på den gamles tron, finner klokare att uppoffra drygaste delen af det hjelteskimmer, hvarmed han sjelf och hans beundrare just på den räkningen omgifvit hans minne. Men man må jäfva de Schinkelska urkunderna så mycket som helst, så finnas dock dem förutan alldeles tillfyllestgörande bevis för att Carl Johan bedömde sig och sin historia fullkomligt i samma syftning som det numera så försmådda äreminnet. Han talade ofta och gerna om den hufvudrol han spelade i detta stora drama, som genom en historisk ironi blifvit kallad befrielsekriget, och många sådana minnen torde efter hand komma i ljuset. Geijer har i förtroliga meddelanden gömt något, som genom en egen träff just kom i dagen samtidigt med de Schinkelska minnena, och hvars trovärdighet Svenska Tidningen knappast torde försöka att vilja jäfva. Under ett samtal med den ädle häfdeforskaren yttrade konung Carl Johan den 12 Mars 1833, angående 1813 års krig mot Naokay Utan mig hade det blifvit annat; utan mig hade Alexander troligen gjort fred, och Geijer tillägger vidare i samtalets anda: Då fransmännen voro indrifna i Leipzig, begärde Napoleon ett stillestånd af Alexander, som beviljade det; men Carl Johan nekade dertill och lät svara, att med stilleståndet ae vore förlorad. Derpå stormades Leipzig. (Geijers Saml. Skr. 1 afd. 8 delen pag. 503). Samma åskådning af sin skiftesrika lefnads bragder hyste konungen ännu på sotsängen. De officiella personalierna förvara åt oss några efter hans diktamen upptecknade ord, om vigten af hans och Sverges uppgifti den stora folkstriden: Då Napoleon anföll det land som åt mig anförtrott sina öden, fann han i mig en rival. De händelser, som förändrat Europas öde och återgifvit det sin sjelfständighet, äro kända. Man känner också den del som jag deri tagit. En döendes ord hafva sin vigt; de väga lika med en bekännelse. Färdig att träda inför sin evige domare, kastade han en blick på hvad han uträttat i verlden, på hvad han ansåg såsom sitt lifs storverk, och förteg ej heller den rent personliga känsla som, säga hvad man vill, deri alltid ingått såsom en eggelse. Märkligt nog att han i denna åsigt möttes af sin stora fiende. En fransman, yttrade Napoleon i sitt ö-fängelse, höll en tid Europas öde i sina händer. Om hans snille svarat mot hans ställning, hade han bemäktigat sig händelserna ; — men han gaf vika för personliga jiendskaskaper. Dessa båda mäns sammanstämmande bekännelser synas böra betyda något, till och med mot en sådan auktoritet som Svenska Tidningen. KD SOFTERNSANANKYDES NN