lioner aktier, som tillhörde honöm, för nio hundra millioner — ett förskott helt simpelt, bara af aderton hundra procent. Påbudet förklarade vidare i konungens namn, att denne aldrig skulle draga några vexlar påbanken till högre belopp än som motsvarades af de summor hans uppbördskommissarier der insatt. Banken, sades det, hade vid denna tid utgifvit sedlar till ett belopp af ett tusen millioner, en papperssumma större än alla Europas öfriga banker tillsammantagna skulle kunnat sätta i omlopp. För att upphjelpa dess kredit, tillsades tjenstemännen vid uppbörden att äfven emottaga bankonoter. Dessutom påbjöds att alla betalningar på hundra livres och derutöfver skulle göras i pappersmynt. Dessa tvångsmedel gåfvo banken till en tid en falsk kredit, och den fortfor att diskontera köpmännens vexlar, utlåna penningar mot silfver, ädelstenar och andra dyrbarheter, liksom mot inteckningar 1 fast egendom. För att drifva sy ystemet ännu mera framåt, utgafs dernäst en lag som förbjöd alla enskilda liksom alla korporationer, så väl civila som presterliga, att hafva i sin ego mer än femhundra livres i klingande mynt; det vill säga omkring sju louisdorer, alldenstund värdet af en lonisdor var på den tiden omkring sjuttiotvå livresi påppersmynt. Allt guld eller silfy er, som fanns utöfver detta belopp, skulle deponeras i den kungliga banken och utvexlas antingen mot aktier eller sedlar. Som straffet för öfverträdandet af denna lag var intet mindre än konfiskation, och som angifvarne voro tillförsäkrade en del af de sålunda förverkade godsen, var det så goåt som att utsätta ett premium för spioner och fö rädare öm familjerna; och det År äratt er ka Sk la personers så vi väl s som miljers pekunic förhållanden. — Fi örtroend et vänner och sl var emellan rubbades alla samh S bållanden hotades häraf, till dess så allmän förbittring utbröt att regenten tvangs