Aftonbladet – 30 oktober 1855, sida 2

oafskuddeliga nedrighet, sökte han vinna inflytande öfver sin lärjunge genom att förderfva hans grundsatser och nära hans laster; han ville förnedra honom, på det han sjelf icke skulle bli föraktad. Olyckligtvis lyckades han blott allt för väl. Denne nedrige kopplares tidiga lärdomar tillskrifver man de utsväfningar som befiäckade regentens hela ungdom och mannaålder och gåfvo en lättsinnig pregel åt hela hans styrelsesätt. Hans kärlek för nöjet, lifvad och eggad af dem som skulle återhållit den, förledde honom till alla slags sinliga njutningar. Han hade blifvit lärd att med lättsinnighet anse äfven de dyraste pligter och heligaste band, att vända dygden till skämt och betrakta religionen såsom endast skrymteri. Han var ett slags munter misantrop, som hyste ett ytterligt, ehuru skämtande förakt för hela menskligheten, trodde att hans mest tillgifne tjenare skulle kunna blifva hans fiende då det egha intresset så fordrade, och påstod att en hederlig karl endast var det 1 mån som han visste dölja att han var motsatsen. Han omgaf sig med en krets af lättsinniga män, likt honom sjelf, hvilka, lössläppta ur det tvång de under Ludvig den fjortondes sista skrymtande dagar måst underkasta sig, nu öfverlemnade sig åt alla möjliga utsväfningar. Med dessa män plägade regenten efter arbetstimmarnes slut stänga sig inne och fira de: bullersammaste och mest osmakliga orgier, hvarvid. liderlighet och hädelser bildade grunden för alla samtal. För de utsväfvande medbröderna vid dessa fester påfann han benämningen roues, hvars bokstafstafliga ordalydelse är: män, krossade under hjulet eller steglade, hvilket utan tvifvel häntydde på deras splittrade förmögenhet och sjunkna karakterer, ehuru en af deras samtida påstår att benämningen häntydde på det straff de flesta af dem skulle förtjenat. Madame de Labrau, som var närvarande vid en af regentens supeer, fattade mycken afsmak för värdens och hans gästers uppförande och samtal samt anmärkte vid bordet, att Gud,