Aftonbladet – 29 oktober 1855, sida 3

Denna verksamhet, som tog sin början med det stora arbetet Enten — Eller,, omfattar en nästan otrolig rikedom af skrifter, större och mindre till omfång, estetiska, filosofiska och religiösa, men alla uti ett djupt sammanhang hänvisande på det mål mot hvilket författaren, lik en annan Simon. Stylites,, ständigt har syftat, nemligen att genom sin skarpa dialektik väcka tiden ur sitt beqväma epikureiska lugn, väcka oro i riktning af större innerlighet och göra den enskilde uppmärksam på det religiösa, på det kristliga.. Han skildrar sjelf i den nyssnämnda broschyren sin -verksamhet så, att den innehållit en rörelse framåt, från diktaren, från det estetiska, från filosofen, från det spekulativa — till den mest innerliga bestämmelse i det kristliga. Men denna rörelse framåt ligger så i en plan och ett sammanhang, att författarskapet, totalt betraktadt, är religiöst från början till slut. Kierkegaard har sålunda icke reflekterat och spekulerat sig in i kristendomen; rörelsen framåt till det kristliga går i motsatt riktning. Kristligt är icke det enfaldiga, hvarifrån man utgår, för att sedermera bli intressant, qvick, Ujupsintilg, skald, filosof o. s. v., utan tvärtom — — man reflekterar sig ut ur det andra, blir enfaldigare och enfaldigare, kristen. Med sina direkt religiösa skrifter vänder sig Kier kegaard direkt till den enskilde; äfven i afseende på den praktiska verkan gäller det nemligen att komma till det enkla, från puBHläken till den enskilde; ty religiöst finnes det ingen publik, utan blott enskilda. Om sin taktik yttrar Kierkegaard: Den eljest i allmänhet begagnade taktiken har varit: att använda allt för att få så många som möjligt, om möjligt alla, att gå in på kristendomen — men då icke taga det så grufligt noga med, om nu det, som man fick dem att gå in: på, verkligen var kristendom. Min: taktik var, att med Guds bistånd använda allt för att få det klart, hvad kristendomens fordran i sanning är — om också ingen enda ville gå in derpå, om jag också sjelf efter den måttstocken måste uppgifva det att vara kristen. Kierkegaard hade på längre tid icke Tåtit höra af sig. Man trodde att han sjelf betraktade sin författareverksamhet såsom afslutad, eller att han hädanefter allenast skulle utgifva en eller annan gudelig Tale, adresserad til den Enkelte. Då fick man :helt oförmodadt i December 1854 uti Fedrelandet läsa en artikel undertecknad af S. Kierkegaard och med öfverskrift: Var biskop Mynster ett sanningsvittne, ett af de rätta sanningsvittnena? Är detta sanning?n Biskop Martensen hade nemligen; söndagen före biskop Mynsters begrafning, -på predikstolen hållit ett sednare utgifvet tal, 1 hvilket han framställde biskop Mynster (hvars efterträdare Martensen sedermera blef) såsom ett sanningsvittne, såsom hörande till den heliga kedjan af sanningsvittnen, som sträcker sig genom tiderna från apostlarnes. dagar. Kierkegaard protesterar i sin första artikel icke blott mot detta yttrande, utan i och med detsamma mot -hela den Mynsterska kristendomen, såsom icke varande nya testamentets kristendom; biskop Mynsters kristendomsförs kunnande förtonar, beslöjar, förtiger, utelems nar något af det mest afgörande hristliga, det som faller oss menniskor olägligare, det som skulle göra vårt lif ansträngdt, hindra oss att njuta — läran om frivillig försakelse, om att hata sig sjelf, om att lida för läran o. s. v. Han skildrar derefter ett verkligt sanningsvittne i kristlig mening uti lära och lefverne i motsats mot officielt anställda och lönade kristendomsdocenter, och visar att biskop Mynsters lif varit icke lida ide kamp och förföljelse för läran, utan njutning, förfinad njutning ; att vhan sjelf var i hög grad verldsligt klok, men svag, njutningslysten och endast stor såsom deklamators. Att detta uppträdande från Kierkegaarda sida redan då innebar och åsyftade någonting mera än en protest mot ett enstaka yttrande, finner man redan i denna första irtikel afåtskilliga yttranden. Han söger t. ex.: Sanneriigen, det är någonting som är kristendomen och kristendomens väsen mera emot än hvarje schism, hvarje kätteri, mer än alla kätterier och schismer tillsammantagna, och det är att leka kristendom. Det är — alldeles i samma mening som barnet leker soldat, — att leka kristendom: att taga bort farorna och i stället för dessa anbringa makten, fördelarne, en yppig njutning af de finaste raffinementer — och så leka den leken att man är sanningsvittne. — — — Biskop Mynster kan nästan sägas ha burit och representerat en hel geneation; — det är derför en svå:ighet, som gränsar till det omöjliga, att bringa klarhet in våra förvirrade rel-giösa förhållanden och begrepp, så länge det icke faller en sannare belysning öfver sanningen af biskop Mynstera kristeudomsförkunnanden. (Forts.) (Insändt.) Det är en ofta anmärkt sak, att svenskarne genom allt för tidiga beredelser för vintern onödigt förkorta den i sig sjelf. tillräckligt korta sommaren. En af Oljan alhelhaan set nsecstka s—ARe DR JR SR RR TA