de, i hans nuvarande tanklösa sinnesstämning. Rusande fram, tänkte de således kringgå och taga honom genom öfverraskning. Men de misstogo sig. Att fatta tyglarse, svänga om sin häst, höja sin sköld och rikta sin lang, var ett ögonblicks verk, och der satt han fast som en klippa i sadeln. Riddarne hejdade sira hästar och betraktade honom tvekande, obenägna att börja en strid som måste slutes olyckligt för honom. Moren började nu uaderhandla. Om ni ären sanna riddare och eftersträfven ett ärofullt rykte, så kommen en och en i sender, och jag vill strida med hvar och en isin ordning; ären ni blott gemena stråtröfvare, ute för att plundra och råna, så kommen alla på en gång och gören ert värsta.s Riddarne öfverlade ett ögonblick tillsammans, hvarefter en skilde sig från de öfriga och närmade sig moren. Ehuru inga ridderlighetens lagar, sade han, vålägga oss att riskera förlusten af ett byte, då det en gång är i vårt våld, medge vi er dock gerna som en artighet hvad vi kunnat meka som ett anspråk. Tappre mor, försvara dig! Derefter vände han om, intog ett tillbörligt afstånd, riktade gin lans, sporrade sin häst och sprängde fram emot främlingen. Den sednare mötte homom på halfva vägen, stack sin lans tvärt igenom honom och kastade honom ur sadeln. En andre och en tredje efterträdde honom, men kastades, svårt sårade, med samma lätthet ur sadeln. De återstående två, seende sina kamrater så illa tilltygade, glömde alla ridderliga öfverenskommelser och anföllo moren båda på ex gång. Han parerade den enes anfall, men sårades af den andre i höften och tappade i hettan af tumultet sin lans. Sålunda afväpnad och anfallen låtsade han sig fly och blef ifrigt förföljd. Efter att hafva lockat de båda riddarne på rågot afstånd från den plats der striden först begynt, svängds han tvärt om hästen med en af dessa snabba och skickliga rörelser, för hvilka de arsbiska ryttarne voro beryktade, sprängde hastigt fram midt emellan dem,