perzonal, än som vid läroverkets förening till ett helt borde behöfvas; att genom de slutna årsklasserna och den samtidiga fiyttningen i alla läroämnen på en gång afseendet få lärjungarnas olika individuella anlag och deraf följarde olika framsteg pi lika tid försvåras, och lärarne nödsakas att, när en lärjunge, ännu vid årets: börjar eller Tslut i ett eller. annat läroämne befinnes underlägsen, astingen låta bonom sitta qvar i den lägre efdelsiogen ännu ett år, och det icke blott i det eller de läroämnen, hvaruti han verkligen är underlägsen, utan i alla ämnen Jutan undantag, äfven om han uti ett ellerannat af dem icke har rågot mera att uti den afdelningen lära, eller också af b-rmhertighet låta honom, oaktadt sin underlägsenhet, jemte sina kamrater flytta till den öfre klasser, ed äfventyr att här och slit framgent sldrig rätt kunna följs med ti de ämnen, hveruti ban en gång. blifvit efter; att genom det tvång, som uti den fullständigare skolan är alla ålsgdt i afseende på de gamla språkens lärande, hebreiskan icke ens undantagen, tillträdet till en-fullständigare elementarbildning i de öfriga ämnena, än den 2pologistskolan förmår gifv:, är stängdt för alla som icke hafva tillfälle och behof att åt den klassiska filologiens studium egra lika så mycken tid som dez blifvande lärde; att naturvetenskapsrna samt de nyaro språken och litteraturerna, vårt eget språk och sår egen litteratur icke ens undantagna, iden förda skolan antingen ren: ai försummas eller itminstope ioke erkännas uch behaudlas så3 ika vigtiga bildniogsmedel som de öf4 roämaena; e läroäromen, som i undervisningen ingå, ill en del upptagas i eu onaturlig ordning, sågom t. ex. att latinet begynner redan i lärdomsskolans nedersta klass, men tyska och franska deremot först på gymnasium, hebreiskan redan i färdomsskolan, men naturhistoMen äfvenledes först på g,mnasium, 0. . V.; att de offentliga; lärotimmarne alltför utelutande användas till förhör eller till en sådan slags usdervisning, som är mindre egnad att framkalla sjelfverksamhet bos lärjungarne, än fastmera företrädesvis blott tager deras receptivitet i anspråk; att enskilt undervisning vid sidan af den offentliga blifvit nära nog nödvändig, om lärjusgarne, särdeles uti skolornas lägre klasser, skola kumna göra erforderliga framsteg; att den del af året, under hvilken de ofentliga läroverken äro öppna, är allt för kort, och ferierna jemförelsevis allt för långa; att undervisningers mål, eburu i vissa delar allt för lågt satt, likväl äfven vid ett fullständigt gexomgående af l5roverket allt för sällan upphinnes, såsom 1tgången i studeatexamen tyckes utvisz; och slutligen stt den vård om Jlärjungarnes uppfostran i sedligt och religiöst afseende, hvilken äfven barde åligga: skolan; allt för mycket åsidosättes.r ) Härtill komma ämu flera och visserligen icke mindre vigtiga klegomål i afseende på lärarnes ställning, sättet för deras tillsättaing, olämpligheten och otilräcklighetem af de prof, som för dera äro föreskrifna, ringheten af de flestes lönevilkor, saknaden af någon verksam och tidsenlig styrelse och inspektion öfver läroverken, m. m. Skolfrågan är nu i korthet denna: I hvad mån skall man genom en ny författning för läroverken bemöda sig att få dessa brister aihjelpta? Det gamlas försvarare hafva endast i afseende på en del af ofvannämda brister velat medgifva deras tillvaro, eller att någon synnerlig olägenhet deraf förspörjes. I vissa stycken påstå de till och med, att hvad ifrarne för en mera genomgripande skolförbättring anse såsom en brist eller ett fel, som bör afhjelpas, tvärtom är alldeles förträffligt och något, som man med all makt bör bibehålla. Enkannerligen är detta fallet med splittringen mellan den borgerliga och den så kallade lärda elementarbildningen i olika skolor eller i skilda skolafdelningar, det tidiga och myckna latinläsandet på gamla viset, samt den slutna klassundervisningen och de samtidiga årsflyttningarne uti alla läroämnen på en gång. Då nu deremot å andra sidan påstås, ati just dessa omständigheter utgöra mer eller mindre väsentliga hinder, hvilka måste undanrödjas, om skolbildningen skall kunna verksamt förbättras i en sannt nationel och tidsenlig anda, så är det företrädesvis härom striden förts, sedan förfäktarne af det gamla uti åtskilliga andra punkter redan till en viss grad gifvit med sig. Vi lemna derföre äfven här tills vidare de öfriga frågorna å sido, för att till en början fästa oss vid de mest omtvistade. Nu har konungen, åtminstone hvad den första af de nämda tvistefrågorna angår, eller den om den borgerliga och lärda skolbildningens förening, redan uti högsta instansen afgjort densamma, i det han genom kongl. cirkuläret af den 6 Juli 1849 uttryckligen.anbefallt lärdomsoch apologistskolans sammanslående till ett läroverk samt förening med gymnasium. Frågan om latinlärandets uppskjutande till en mognare ålder borde väl äfven i och med det samma. anses vara afgjord, ehuru detta icke uti cirkuläret blifvit uttryckligen sagdt; och för afskaffandet af ) Se Ny Tidskrift för lärare och uppfostrare, 1849, artikeln De hvilande reförmförslagen, af P. E. Svedbom. ENSE RES EE NE SANNA NRA IE SEN