berger för att söka äfventyr. De redo tysta och försigtiga, ty det var en qväll som lätteligen kunde lockat äfven andra ut, och de fruktade att möjligen några moriska spioner eller resande kunds höra dem; de måste dessutom hålla sig i skuggan af dälder och hålvägar, på det de ej skulle bli förrådda af månens skimmer mot deras rustningar. Framkomna till en korsväg, beordrade alkalden fem af sina män att taga den ena, medan han sjelf med de fyra återstående ville taga den andra vägen. Skulle någotdera partiet komma i fara, öfverenskom man att genom en trumpetstöt gifva signal åt de andra att komma till hjelp. Den lilla truppen af fem man hade ej färdats långt förr än den hörde sång af en karlröst. Döljande sig bland träden, afvaktade de den sjungandes ankomst. Månenlemnade den lilla lunden, der da befunto sig i skugga och föll klart öfver den ankommande, der han nalkades ridande på en appelgrå häst, liflig och vacker, samt praktfullt muaderad. Det var en morisk kavaljer af ädel gestalt och behaglig hållning, klädd i en marlota eller tunika samt en albornoz af mörkiödt sammet med guldfransar. Hans rika tunesiska turbar var randig, af silke och bomull, samt äfven kantad med en frans i guld, och fråa hans gördel hängde en damaschenersabel med snören och toftsar i silke och guld. På sin venstra arm bar han ex stor sköld och i högra handen en lång dubbslspetsad lans. Synbarligen ej drömmande om någon fara, satt han vårdslöst på sin häst, såg upp mot månex och sjöng med ljuf manlig stämma em morisk körlekssäng. Juet midt för dena lilla lunden, der de fem ryttarne voro fördolda, vände hästen åt sidan för att dricka ut en liten källa som framsprang ur em klippa tätt vid vägen. Hans berre ksstade tyglarne öfver hans hals och lät honom dricka i ro medan han fortsatte sin sång. Riddarne öfverlade hviskande sinsemellan. latagne af Morens ridderliga och behagliga utseende, beslöto de att ej skada utan endast taga honaom till fåaga — en lätt sak, menade