egen som, behandlande mig med all en faders ömma tilgifvenhet, och jag växte upp i den tron att han också verkligen var min far. Några år sodrare skänkte honom hans hustru en otter, men hans ömhet mot mig fortfor dock oförminskad. Jag växte sålunda upp med Xarisa — så kallades alkaldems lilla dotter — som hade jag varit hennes bror. Jag sig hennes behag så småningom utveckla sig blad för blad, likt morgonens ros, hvarje ögosblick uppembarande en ny ljufhst och skönhet, och tärkte att den allt mera brinnande assion jag römte för henne ej var annat än broderlig tillgifveahet. Slutligen kom jag en dag att obemärkt afhöra ett samtal emellan alkslden och hans hustru, för hvilket jag sjelf var föremålet. Häraf upplystes jeg om min rätta börd, hvilken alkalden så länge som möjligt hål lit dold, för att bespara mig medvetandet a att tillhöra en olycklig laudsflyktig slägt. Nu ansåg han dock tiden vara inne att säga mig sanningen, på det jag måtte kunna besluta något för min framtidsbara. Jag drog mig tillbaka utan att låta märka det jig afhört samtalet. Den underrättelse det gaf mig skulle för någon tid tillbaka all deles öfverväldigat mig, men nu verkade vissheten af att Xarisa ej var min syster likt ett trollslag på min själ. Inom ettögonmbliok förvandlades den brodersömhet, som hittillsuppfyllt mitt hjerta, till den mest brinaande kärlek. Jag uppsökte Xarisa i trädgården, hyarest jag fana henne i en boskå af jasminer ordnande sitt vackra hår vid ea kristallklar källas spegel. Jag sprang emot henne med öppna armsr och emottogs af en systerlig omfamng, åtföljd af nigra milda förebråelser för det jag lemnat henne så länge allena. Vi satte oss vid källan, och jag skymdade att meddela henne hvad jag af det hemli samtalet fått lära. Ack, utropade hon; åk är def förbi med vår lycka! Huru! utropade jag, skall du upphöra att älska mig, då jag ej längre är dia bror? O nejlp varsde hon och drog sig sakta