nom, behandlade honom mera som vän än som fånge och gjorde allt för att muntra honom, men förgäfves. Han var ständigt tyst och sorgsen och sågs oftafrån fästningsvallarre rikta blicken stirrande och mörk mot södern. Hur kommer det sig?, utropade alkalden förebrående, patt ni, som på stridsplatsen var så modig och oförfärad, skall låta ert mod af fångenskapen så nedtryckas? Om någon hemlig sorg tynger på ert hjerta, så förtro den till mig som till en vän, och jag lofvar er, på min ridderliga tro, att ni ej skall få skäl att ångra ert meddelande., Den moriske riddaren kysste alkaldens hand. ,Ädle herre, sade han vatt jag är modfälld kommer sig ej af mina sår, hvilka äro obetydliga; icke heller af min fångenskap, hvilken genom er vänlighet blifvit beröfvad allt obehag; icke heller af mitt nederlag, ty att af en så berömd och öfverlägsen riddare blifva öfvervunnen, är ingen skam. Men för att förklara orsaken till min sorgbundenhet, är det nödvändigt att ni lär känna historien om mitt förflutna lif; hvilket jag äfven, rörd af den sympati ni visat mig ooh den storsinthet som genomglänser alla edra handlingar, är böjd att meddela er. Vet då, att mitt namn är Abendaraez, och att jag är af de ädla men olyckliga Abencerragernas slägt. Ni har utan tvifvel hört hvilken förstörelse som drabbat vår stam. Anklagade för förrädiska planer, till hvilka de voro helt och hållet oskyldiga, halshöggos en mängd af dem, och de öfriga landsförvistes, så att, utom min far och min farbror, hvilkas oskuld icke ens af deras förföljare kunde förnekas, inga Abencerrager tillätos qvarblifva i Granada. Dock beslöts att, skulle desse tvenne få några barn, måste sönerna uppfostras långt från Granada, och döttrarne ej få bortgiftas inom riket. Enligt denna lag skickades jag som ännu helt liten att uppfostras i fästningen OCartama, hvars alkald var ex gammal vän till min far. Han hade inga bara och emottog mig i sin familj som hade jag varit hans