kastade sig ur sadela och tog upp sin lans, svängde sig sedan lätt upp och vände tillbaka för att åter börja strider. Seende honom sålunda, liksom nyss utkommen från sitt tält, beredd att ånyo begynna kampen, satte en af riddarme sitt horn för läpparne och blåste en sigaal, som snart förde alkalder och hans fyra följeslagare till stridsplatsen. Narvaez, seende tre af sina män utsträckta på jorden ooh tvenne andra i hetaste handgemäng med moren, fattades af beundran och åtrådde högligen att pröfva sin lycka i strid med en så tapper krigare. Afbrytande fäktringen, uppmanade han derför sina män att afstå och utbjöd med ridderlig artighet moren till en mera jemlik strid. Utmaningen antogs med beredvillighet. För en stund blef segarn oafgjord, och alkalden måste taga i arspräk all sin skicklighet och styrka för att afvärja sin motståndares anfall. Moren, utmattad af de föregående striderza samt af sim blodförlust, satt dock ej så säkert i sadeln och styrde ej längre hästea med vanlig skicklighet. Samlande all sin styrka till ett sista anfall, reste han sig i stigbyglarne och gaf med laasen en häftig stöt; alkalden mötte den med skölden och sårade på samma gång mohren i högra armen; trängamde honom sedan tätt in på lifvet, drog han honom ur sadeln och störtade tillika med honom till marken, i det han satte sitt knä mot hans bröst, förde sin dolk tätt intill hans strupe och utropade : ,Gif er fången, riddares, ty ert lif är i mina härder!, Döda mig heldre, svarade moren, ty döden skall smärta mig mindre än förlusten af mia frihet. Alkalden uppreste honom dock med den sanna tapperhetens ädelmod, undersökte sjelf hans går och lät under noggrann vård föra honom till Allora. Hans sår läktes inom några få dagar, men de djupaste och svåräkligaste hade träffat hans själ. Han var ständigt försänkt i det djupaste svårmod. Alkalden, som fattat mycket tycke för ho