Aftonbladet – 26 oktober 1855, sida 2

Å till älskare; och aldrig fanns en Abencerra; som svek sin tro, Alskliga Granada! Tju sande stad! Hvilka buro någonsin stoltare dina skönas färger på sina hjelmar eller stred tapprare för dem vid Vivaramblas ridderligs tornerspel? Eller hvem kom någonsin din: månbelysta buskager, dina myrtenoch rosen. trädgårdar, dina mandel-, citron-; granatoch orangelundar att genljuda af ömmare sere: nader? Sådana voro de bilder jag frammanade föl min inbillning, medan jag satt i Abencerragernas höghvilfda sal, beryktad i denna trogna slägts tragiska historia såsom platsen hvares trettiosex af dess tappraste riddersmän grymt offrades för att lugna en tyranns svartsjuka farhågor. Den källa, som en gång färgats röd af deras blod, kastar upp en glänsande stråle och sprider en ljuflig daggfriskhet genom salen; men en mörk fläck på marmorgolfvet utpekas ännu såsom ett hemskt minne af blodbadet. Äktheten af detta minne har af många betviflats, men jag betraktar det med samma obetingade tro, hvarmed jag åsett fläckarne efter Rizzios blod på golfvet i Holyroods palats. Jag skullc alldeles icke tacka den, som ville göra sig besvär att upplysa min lättrogenhet i fråga om vissa puuakter af min poetiska trosbekännelse. Det är som ville mar beröfva Memnons staty dess mysticka musik. Skingra de historiska illusioerna, och ni tar bort hälften af bshaget af att resa! Abencerragernas sal står dessutom i sammanhang med minnet af ett af de behagligaste uppträden och en af de ljufligaste aftnar jag i Spanien upplefvat. Det var en vacker sommarqväll; månan sken klart öfver Lejongården och belyste dess glittrande vattensprång. Jag satt tillika med några vänner i ofvanmämda sal, lyssnande till dessa folkbaader och romanser, som utgöra spaniorens förtjusning. De sjöngos till ackompagnement Kf guitarrer af en utaf de skönaste och mest jusande varelserj jag, till och Zmed bland Spaniens vackraste döttrar, någonsin sett. Hon rar ung och skön, lätt och eterisk, full af if och eld och ren entusiasm. Hon bar undalusiskornas fantastiska drägt, spelade sin suitarr med uttrycksfullt behag, improviserade