Aftonbladet – 26 oktober 1855, sida 2

lika, romantiska Spanien. I Albambras tysta, öfvergifaa salar, omgifvna af koaungaväldens insignier och den orientaliska lyxens tydliga ehuru förfallna spår, befann jag mig inom den moriska historiens trollkrets, hvarest allt falade om Granadas solskensdagar under den tid det beherrskades af halfmånen. Mycket af spanska litteraturen vänder sig kring morernas och de kristnas krig och utgöres af folkvisor, ballader eller sagor om de fordna krigarnes buenas andanzas och grandes hechas — vlyckliga äfventyrs och pstora bedrifters. Härvid bör märkas att många af dessa sånger, hvilka besjunga ädelmodet och tapperheten i krig samt ömheten och troheten i, kärlek, hafva till sina hjeltar så väl morer som spaniorer. Under loppet af efterföljande fredligare århundraden har man förgätit den gamla fientbgheten, och Granadas krigare; en gång föremål för en religiös afsky, framställas nu ofta af spanska poeter såsom typer för ridderliga dygder. Af alla hafva dock Abencerragernas ryktbara slägt, hvilken under moslemska väldets stoltaste dagar utgjorde själen för allt ädelt och ridderligt, erhållit de ojemförligt högsta loftalen. Familjens äldste suto alltid i konungens råd och voro de främsta i upptänkandet af alla hjeltemodiga företag till bekrigande af de kristna; hvad de äldste uttänkt voro de unga männen i slägten alltid redo att i främsta rummet utföra. I alla äfventyr, företag och faror var det alltid Abencerragerna som vunno de skönaste lagrarne. Vid karuseller och tornerspel, vid ringränningar, djerfva tjurfäktningar och andra krigiska tidsfördrif vunno alltid Abencerragerna segern. Ingen kunde jemföra sig med dem i glänsande rustningar, ädel hållning och ståtliga hästar. Deras ädelmodiga frikostighet gjorde dem till folkets afgudar; deras högsinthet och rättrogenhet tillvann dem alla rättsinnigas beundran. Aldrig nedsatte de en rivals förtjenster eller förrådde ea väns förtroende, och en Abencerrags ord var en borgen till hvilken hvar och en kunde trygga sig. Och deras hängifvenhet tör det täcka könet sedan! Aldrig ansåg en morisk skönnet ryktet om sina oemotståndliga behag rätt oefästadt förr än hon hade en Abencerrag