Aftonbladet – 25 oktober 1855, sida 2

ett slags dyster prakt. I en stor salong, strålande af vaxljus, var hela stadens förnämsta aristokrati församlad; ståtliga damer och kavaljerer, fullkemligt liknande figurerna på tapeta som betäckte väggarne. Fernando eskådade allt med tyst förumdran. Det var ett återsken af den stolta spanska aristokratiem på Rodericks tid. Aftonens festligheter voro alla i samma högtidliga och föråldrade stil. Der dansades, men alla figurersa rörde sig i så ståtlig högtidlig takt omkring rummet, som om sjelfva de gamla tapeterna kommit i rörelse. Det fasns dosk ett undantag, — och det verkade mäktigt på den känslige adalantadon, alkaldens dotter — en svällande, nyss mogen sköahet. Hennes drägt, det är väl sannt, härstammade Lkt hennes grannars från tiden före syndaflodea, men ho hade detrsa svarta andalusiska ögor, hvilkas minsta blick från de låega, mörka ögonhåren är oemotståndlig. Afven hennes röst, hennes sätt, henneg elastiska gång, allt påminde om andalusiskan och visade huru qvinliga behag kunnas öfvergå från det ena seklet till det andra, från land till land, utan att någonsin komma ur modet. De som erfarit könets trollmakt i denna den mett förälskade delen af det gamla förälskade Spanien, må dömma om den tjusning för hvilken Don Fernando utsatt sig, då han med en af dess mest förföriska afkomlingar deltog i dansen. Han gatt bredvid henue vid den festliga måltiden, — Hvilken urmodig tillställning, hvilka antika läckerheter! Vid öfre ändan af bordet låg påfogeln, demna ståtliga ceremosifogel, i full, lyssade fjäderskrud, upplazd på ett gyllene fat. Då Dona Fernando kastade sina ögon utåt det glittrande bordet, framällde sig för honom ett helt perspektiv af de besynnerligaste hufvuden ech coiffurer —