Aftonbladet – 25 oktober 1855, sida 2

den. Icke heller var detta att undra på. Hade ej de Sju Städernas ö varit under flera bundra år afskild från hela den öfriga verlden, och var ej allt hvad man här såg samma bruk och vanor som i det gamla götiska Spaaien innan det blef eröfradt af morerna? Arkommen till alkaldens palats, knackade öfverste kammarherren på porten. Portvaktaren tittade ut genom en liten lucka och frågade hvem som var der. De Sju Städernas adslantado. Portarre slogos upp. Öfverste kammarberan gick förut upp för en hög, tungt utarbetad marmortrappa in i ceremonisalen, hvarest alkalden med åtskilliga af stadens förnämsta dignitärer befunao sig, alla till anletsdrag och gestalter föruzderligt påminnande om de besynnerliga bilderna i illustrerada manuskriptar. Öfverste kammarherm steg fram och tillkännagaf den främmande gästens namn och titel samt det utomordentliga ändamålet med hans besök. Detta tillkännsgifvande tycktes ej väcka någon särdeles förvåning eller röreise, utan emottagas såcom det länge väntade fullbordandet af en profetia. Don Fernando emottogs emellertid på det mest förekommande sätt, ehuru med denna stela slags artighet som företedde sig i alling hör. Han ville bafva framlagt sina kre litiver, men detta afsloge artgt. Denna afton skulle helt och hållet egnas åt festliga njutningar. Följande dag, Jå han med sitt fartyg skulle inlöpa i han aen, ville man egna it allvarliga sysselsättning :r, då han i behörig form skulle aflemna ina kreditiver och blifva invigd i sitt embete såsom adalantado öfver de Sju Städerna, Don Fernando fördes n: genom en af dessa ändliga längder af rum som utgjorde de spanska palatsernas stolthet; sila möblerade med