Aftonbladet – 25 oktober 1855, sida 1

4 ee 4 ee STOCKHOLM, den 25 Okt. — Det af H. M. Konungen den 3 innevarande månad i sammansatt svenskt och norskt statsråd fattade beslutet orm förordmande af en gemensam komite utaf sakkunmnige svenskar och norrmän, — sför att, efter ämnets omständliga utredning, så snart möjligt afgifva utlåtande och förslag angående de förändringar och stillögg i nu befintliga stadganden, som må anses nyttiga och ändamålsenliga att vidtaga för beredande af alla verkställbara yttersligare lättnader i handel och sjöfart de förenade rikena emellan — förbigår, såsom läsaren af de nu anförda ordalagen sjelf är ; tillfälle att inhemta, med så fullkomlig tystmad alla speciella konkreta frågor, och äfven alla sådana som gexom uppkomna tvister och misshälligheter påkalla skyndsam lösning och med hvilka komitea fördenskull tyckes hafva bort få sig ålagdt att företrädesvis sysselsätta sig; med andra ord, beslutet och komitåns uppdrag äro till sitt syfte så allmänrneliga och sväfvande, att vi sannerliger, äfven efter förnyade gesomläsningar och långt begrundande hafva svårt att bilda oss en bestämd föreställning om hvad man af denna komitås förordnaade rättmätigt bör kunna hoppas och vänta. Sammansättes komiten af män, som sjelfva hafva vilja ochdertill äfven förmåga att göra mågot — hvilket raturligtvis i alla händelser är vilkoret för att något väsentligt resultat skall vinnas — så inge vi visserligen att dessa af beslutets nu anförda ordalag icke äro förhindrade att uträtta åtekilligt godt och utarbeta ett och annat nyttigt förslag, men det är också allt hvad man kan säga. Åt deras eget godtycke och subjektiva omdöme är helt och hållet lemnadt att afgöra hvilka speciela konkreta frågor de böra upptaga och behandla eller icke, hvilka de böra an:e såsom mer eller såsom mindre vigtiga, hvilka ändtligen kräfva ett bastigare afgörande, och hvilka åter utan skada kumsa lemnas åt framtiden, o. 8. v. Äfven med antagands att till ledamöter endast utsåges män, fullt hemmastadde i saken och med exorgi i viljan och drift och båg att uträtta något, måste ändock dessa sjelfva i hög grad känna behofvet af en bestämd instruktion, som specielt utstakar åtminstone hufvudfrågorma hvarmed de hafva att sysselsätta sig, och som isymnerhet anviser dem de praktiskt argelägnaste punkterna, hvilka minst tåla uppskof och ovilkorligen redan före nästa riksdag och storthing måste vara beredda, så att då beslut derom kan fattas. Ja, om ej för annat, så endast för att inom sjelfva komiten förekomma den splittring i afseende på arbetenas riktaing och föremå!, hvartill ämnenas mångfald och omfattning och begge rikenas förment olika intressen annars så lätt kunna föranleda, är en speciel instruktion alldeles oundgänglig. Vi kunna derför icke nog fästa regeringens uppmärksamhet på angelägenheten af en sådan instruktion, i fall hon önskar att allmänheten skall hålla henne räkning för det vidtagna beslutet och dervid fästa några förhoppningar. Det stora fel som begicks, då förra gången, år 1846, just en dylik gemensam svensknorsk komitå nedsattes för ett bättre ordnande af rikenas intermationella handelsoch sjöfartsförhållanden, bör icke nu förnyas. Visserligen kunde då rättvist anmärkas, att de på svenska sidan utsedda ledamöterna ej voro sitt uppdrag vuxna och ingalunda i stånd att uppträda oeh möta hr Lange på den norska; men största felet var i alla fall att våra svenska komiterade voro hand öst lemnade utan all annan instruktion än de allmänna och sväfvandefraserna uti Rikets Ständers skrifvelse i ämnet vid 1844 års riksdag — lika litet bestämda och vägledande som ordalagen uti Kongl. Maj:ts nu offentliggjorda beslut — så att, när dessa komiterade icke heller hade förstånd nog att för sig begära en speciel instruktion, de i sjelfva verket ej visste hvad de hade att uträtta, hvarigenom fritt utrymme blef lemnadt åt den splittring och oenighet som beklagligen snart uppstod emellan komitåns norska och dess svenska medlemmar. Med en sådan erfarenhet för ögonen bör regeringen nu veta hvad som är angeläget att göra och hvad som icke får underlåtas; ty blir detta ej gjordt så har allmänheten stort skäl till att befara, det med hela anstalten ingenting annat å regeringens sida är åsyftadt än att vinna tid och, genom skenet att hafva sökt åstadkomma mågot, vid riksdagen besvärja det enhälliga missnöje, vi våga tryggt säga det, hvilket hon emot sig uppväckt genom sitt föregående sätt att behandla både de unionella och internationella angelägenheterna. Komiten 1846 och de af denna afgifna betänkanden, långt ifrån att befordra enighet och föra frågorna framåt, blefvo tyertom endast ett frö till reaktionära bemödanden och vidtutseende stridigheter, hvilket i hög grad bidragit att framkalla missnöje och reta sinnesstämningen i begge rikena. Heldre än att dylika frukter skulle alstras äfven af den nu beslutade komitn, vore det långt bättre att den aldrig komme i verksamhet. Men skall ett sådant resultat afböjas, — och alltför många anledningar finnas äfven nu som kunna föranleda det, — så är det, vi upprepa det än en gång, absolut nödvändigt att komiterade erhålla en speciel och noga bestämd instruktioa, som precist utstakar för dem hvad de hafva att göra, i hvilken ordning detta skall göras, och när de böra vara färdiga med de flera särskilda uppgifterna som i: gå i deras uppdrag.