Aftonbladet – 24 oktober 1855, sida 3

gen, så hade den sköna Serafina allt skäl för sina farhågor. Om Don Fernando hade något fel i verlden, så var det att vara allt för lätt antändlig och fallen för att så till sägandes fatta eld från hvarje gnistrande öga. Han hade varit ett slags kryssare bland det täcka könet på land, — hvad skulle han då icke bli till sjös? Hon vågade yttra något om sina tvifvelsmål, men han föraktade blotta tanken derpå. Huru! Han skulle bedraga Serafina! Han Sknädöja vid en annar skönhets altare! Aldrig! Aldrig!s Och åter och återigen knäföll han och slog sig för sitt bröst och uppmanade den silfverrena minen att bevittna hans uppriktighet och allvar. Han kastade misstanken tillbaka på henne. Skulle ej Serafina sjelf bryta gin gifna tro? Skulle ej någor rikare rival komma ett uppträda, medan ban kastades omkring ute på det vida hafvet, och, understödd af hennos fars örskringar, vinna hennes hand? Den sköna Serafina höjde sina hvita armar innanför det svarta jerngallret, och uppmanade likt hennes älskare månan att bekräfta hennes löften. Ack, buru litet kände ej Fernando hennes hjerta I Ju värre motstånd hennes far gjorde, desto fastare skulle hon förblifva. Om än år gisge om, skulle dock Fernando vid sin återkomst finna henne trogen. Skulle han äfven bli uppslukad af de salta vågorna (och hennes ögon göto salta tårar vid blotta tanken härpå), skulle hon dock aldrig bli ex annans hustru! Aldeg, aldrig, aldrig! Hon drog från sitt finger en ring, prydd med ett rubinhjerta, och kastade den ned från balkongen till honom, såsom en trohetspant i af. skedsstunder. Således skildes de båda älskande med månget ömt ord och heligt löfte. Men skola de hålla dessa löften? Bort med allt tvifvel. De hafva ju tagit den trofasta månen till vittne! (Forte. följer. Y