Aftonbladet – 24 oktober 1855, sida 2

gått ombord på ett fartyg för att uppsöka någon enslig ö i hafvets sköte eller något aflägset land, hvarest de skulle kunna grundlägga ett kristet samfund och ostörda utöfva sin heliga trosbekännelse. Dessa gudeliga flyktingars öde hade hittills förblifvit en hemlighet, och man hade så småningom glömt ända till berättelsen om deras flykt; nu upplifvade likväl den gamle väderdrifne skepparens berättelser detta länge sedan förgätna ämne, och några fromma svärmare förklarade att den nu af en händelse upptäckta ön utan tvifvel var den tillflyktsort dit de kringirrande biskoparne blifvit af en beskyddande försyn förda, och hvarest de vallat sina fårahjordar. Denna vår lättledda verld har alltid något älsklingsföremål för chimeriska företag tillhands; sde sju städernas ö väckte nu lika mycket intresse och längtan bland de nitiske kristne som någonsin staden Timbuctu bland äfventyrsälskande resande eller nordvestra passagen bland djerfva seglare, och det var en bland de andäktige ofta upprepad bön, att dessa kringspridda och förströdda medlemmar af det kristna samfundet måtte blifva upptäckta och återförenade med den heliga kyrkan. Ingen kastade sig dock med så mycken ifver in på detta ämne som Don Fernando de Ulmo, en ung riddersman vil portugisiska hofvet med hög börd och det mest sangviniska och romantiska temperament, Han hade nyligen blifvit myndig och kommit i besittning af sina ärfda rikedomar samt lössläppt flugit från et ena tidsfördrifvet och nöjet till det andra, då detta föremål för allmänt tal och undran uppenbarade sig. De sju städernas ö blef nu det ständiga ämnet för hans tankar om dagen, liksom för hans drömmar om natten; det rivaliserade till och med med hans passion för en vacker, ung tärna, en af Lissabons skönheter, med hvilken han var förlofvad. Slutligen blef hans inbillning af dessa ständiga drömerier så upphetsad, att han beslöt utrusta en expedition på egen be