Aftonbladet – 23 oktober 1855, sida 3

kanten, hvarest den kunde afbeta det späda gräset; sedan närmade ham sig korset, knäföll och bad en brinnande bön framför denna relik af Spaniens kristna dagar. Efter slutad aftonbör lade han sig ned vid foten af det 1ills tornet och lutade hufvudet mot en af dess stenar, Omkring midmatt väcktes han af klockringning och fann sig liggande framför porten till ett gammalt kloster. Ett tåg af numno: gick förbi honom, hvar och en bärande er fackla. Han steg upp och följde dem in i kyrkan, i hvars medelpunkt han såg en bår, på hvilken låg liket af en åldrig numna. På orgeln spelades ett högtidligt requiem, och nunnorna sjöngo en kör dertill. Då begrafgingsceremonien var slut, uppstämde en harmöonisk röst ett requiescat in pacels — vmi hon hvila i fred !s Ljusen försvunno Ögonblickligen, det hela rann bort som ea dröm, och riddaren befann sig åter vid foten af korset och såg vid den uppstigande månens svaga strålar sin häst stilla beta bredvid sig. Då dagen grydde, begaf han sig utför kullen, och följande loppet af en smal ström, kom han till en grotta, vid hvars ingång satt ea gammal man i eremitdrägt, med rosenkrans och kors samt ett skägg nedfallande ända till gördeln. Han var en af dessa heliga eremiter som af morerna erhållit tillåtelse att lefva ostörda i sina hålor, grottor och låga eremitager samt till och med der i tysthet utöfva sin heliga gudstjenst. Riddaren steg af, knäföll och bad om den gamles välsignelse. Sedan berättade han eremiten alla n tens tilldragelser och besvor honom ati förklara denna hemlighet. Hvad du hört och gett, mir son, svarade den gamle, sär blott en bild, en skugga af Spaniens ve. Han berättade då ofvanstående historia om klostrets underbara befrielse.