rådsal. De hade utsett fyra ibland sig som deputerade, för att framlemna petitionen, nemligen kardinalen de Rohan, hertigen de Havrå, prins de Ligue och markisen de Crequi. Efter en liten stund inkallades de deputerade i regentens kabinett. De iaträdde, lemmande dei salen församlade supplikanterna i den största ängslan. Allt som tiden långsamt skred framåt och aftonen närmade sig, ökades sällskapets dysterhet. Åtskilliga af damerna bådo andaktsfullt; den goda prinsessan Armagnac fingrade på sitt radband. Petitionen emottogs af regenten med den mest ogynsamma min. Då j ben om tillgift för brottslinges, sade han, visen j mera nit för huset Van Horu än för konungens tjensts. De högborne deputerade och styrkte petitionen med hvarje upptänkligt skäl. De besvuro regenten att besixna, det ifrågavarande skamliga straff skulle drabba, icke allenast den brottslige personen, icke allenast huset Van Horu, utan hela den genealogi af Turstliga och lysande familjer, i hvilkas vapensköldar något fält af detta vanhedrade namn befuanre sig. SMina herrars, svarade regerten, mig tyckas vanhedern består i brottet och ej i straffet. Prinsen de Ligue talade med värma. Jag har i mitt stamträd, sade han, fyra Var Horuska sköld:r och har således fyra förfäder af detta hus. Jag måsts låta borttaga och utplåna dem, och dst skulle se allt för illa ut med så många tomhster likt hål i mitt ! stamtrid. Det finnes ingen regerande slägt som ej skulle lida af ers kongl. höghets strängi het; ja, hela verlden vet att Van Horuska hjertvapnet står i eder egen fru moders fyratiozdetredje fält.o ; Godir, svarade regenten, jag vill då dela skammen med er, mina herrar.p