förepännas, hvardera med sex hästar. I denna ståt begaf han sig till Grevetorget, hvarest prinsarne de Ligue, de Rohan och de Croisy samt hertigen de Havr redan befunno sig för honom. Greve van Horu var redan död, och man trodde att skarprättaren baft den barmhertigheten att gifva honom coup de grace, eller nådestöten, redan tidigt på förmiddagen. Klockan fem på aftonen, när domaren lemnade sin post på Hötel de Ville, hjelpte dessa herrar med egen hand till att lösgöra de stympade lemningarne af deras slägting. Markisen de Crqui lade dem omsorgsfullt i den ena af sina vagnar och förde dem till sitt hotell, för att der bevisa dem den aista hedersbetygelsen. Regeätens uppförand: i denna sak väckte allmän ovilja. Hans onödiga stränghet tillskrefs af somliga en hämdlystea svartsjuka, af andra Laws och abbe Dubois sluga föreställningar. Huset van Horu och den högre sedeln i Flandern och Tyskland ansågo sig på det högsta förolämpade: många hämdplaner uppgjordes, och ett bittert hat uppstod mot regenten, hvilket följde honom genom hela lifvet och hämnade sig på hans minne efter döden. Följande bref säges hafva blifvit skrifvet af prinsen van Horu till regenten, hvilken velat till den förre öfverlemna grefvens konfiskerade egendom: Jag klagar icke öfver min brors död, sire, men jag klagar öfver att ni i bans person våldfört så väl rikets som adelns och hela nationens rättigheter. Jag tackar er för öfverlemnandet af den konfiskerade egendomen, men jag skulle anse mig sjelf och hans minne vanhedras af att emottaga en ynnest af er. Jag ihoppas Gud och konungen måtte låta