telse å sin oskiwd, till de af inötparten gjor da påståenden aflagt värjemålseden. Denna edging försiggiek den 3 dennes inför härvarande rådbusrätt. Målet synes säledes böra vara afgjordt; men detta 1ärer likväl ej vara händelsen. fotparten hr Ekström har hos rådhusrätten löst utslag i målet, med hvilket han skall hafva begifvit sig till Stoekholm för att på ny räkning anmäla målet hos justitiekanslersembetet. Detta i sitt slag armärkningsvärda mål torde framdeles ej undgä pressevs oppmärksamhet. Denna temligen påtagliga antydning, att en allmän åklagare skulle hafva aflagt falsk värjemålsed, förmoda vi böra påkalla justitiekanslerens uppmärksamhet, då det åligger honom öfvervaka, det alla allmänna åklagare äro icke allenast med knapp nöd frän brottslighet frikända, utan personer som ådagalägga en oförvitlig vandel och åtnjuta allmän aktning, hvil. ket, att döma af ofvanstående, icke synes alldeles vara händelsen med stadsfiskalen Dahlin i Sundsvall. Är återinsinuationen i Norrländska Correspomdenten orättvis, är det för allmänna ordningen lika vigtigt att dess tjenares anseende fredas mot obehöriga angrepp. Thomas Ackland Tellefsen. Vi låna ur det sist utkomna numret af Illustrerad Tidning följande, ur en norsk tidning hemtade intressanta lefnsdsteckning af den utmärkte norske pianigten med detta ramn, som för närvarande såsom gäst vistas i vår hufvudstad. Thomas Ackland Tellefsen är född 1823 i Trondhjem och son till organisten vid Trordhjems domkyrka och bibliotekarien vid det norska vetenskapssällskapets bibliotek, Johan Christian Tellefsen. I sin egenskap af bibliotekarie formerade han 1822 en intressant bekantskap med en resande engelsman, sir Thomas Ackland, som året derpå sände honom sitt porträtt till minne, hvilket just framkom som hans yngste son skulle bäras till dopet och gaf anledning till att gossen blef uppkallad efter denne, som generalguvernör öfver Indien bekante statsman. Från sin tidigaste barndom lyssnade den unge Tellefsen med ovanlig uppmärksamhet till modrens sång och klaverspel, och redan vid en ålder af 8 år gaf han förvånande prof på sina musikaliska anlag, då han nied full. komligt ren och klar soprånstämma återgal Lemmings svåra variationer till arian Smi: lende Haabs, efter att blott ha hört modrer sjunga den några få gånger. Bestämd att gå den lärda vägen, inssttes han vid sitt 13 åri Trondhjems lärdomskola,der de 2 å 3 första åren förgingo till ömsesidig tillfredsställelse från lärarnes och lärjurgers sida; ty ämmu hade han ej börjat att spela, utan inskränkte sig på lediga stunder blott till sången, som af alla hördes med beundran. Sedan han ett par år sednare hört Eoildieus konsert och i synnerhet Chopizs E-moll-konsert, väcktes emellertid med ens hans musikaliska ande med en så ovanlig styrka, att han, utan att förut ha haft den minsta vägledning, inom några dagar spelade dessa begge konmserter så väl, att han i utförandet af den första täflade med sin mor, som behandlade l sitt instrument med smak och mycken färI dighet, medan han i den andra var hennes mästare. Småningom förmörkades nu han: skoldagar. Fadren, som hittills med glädje sett de framsteg han gjorde i skolar, visste ännu icke, att han gjort ännu större framsteg på musikens område; ty för att fadren icke skulle märka att han distraherades från sina skolstudier, öfvade han sig om nätterna på ett af hans instrumenter, hvilket såsom bristfälligt och imindre godt stånd blifvit uppflyttad: på vinden. Han fortsatte dessa sina hemlige studier med så mycken framgång att han, när den oundvikliga skolkatastrofen slutligen inträffade, blef den segrande. Den strid och spänning, hvari han en längre tid befunnit sig, hade emellertid menligt inverkat på hans helsa. I följd häraf upphörde också efter 4 å 5 år hans skolstudier. Den ledsnad fadren kände öfver att nödgas taga honom ut ur skolan försvann smart och förvandlades till den högsta glädje, då han till allas öfverraskning nppträdde som virtuos på pianot. Ex dag, då gossen i fadrens blick läste bekymmer öfver den afbrutna skolgången, närmar han sig instrumentet och föredrager derpå med största lätthet utan noter ett af fadrems älskliegsstycken af de gamla klassiska kompositionerna, hvars lyckliga utförande af alla kännare med rätta anses för mycket svårt. Den gamle ville knappast tro sina egna ögon och öron, närmade sig ovilkorligt pianot och hade i första öfverraskningen all möda att icke atbryta den så oväntadt uppträdande virtuosen, som till belöning erhöll en vänlig klappning. på axeln. Det blef nu ioke mer frågan om Virgilius och Horatius, men så mycket mer om de musikaliska klassikerna. Oaktadt han nu fritt och obehindradt fick odla sin talent, tillfredsställdes dock ej deraf hans sträfvande, då han insåg sina brister och icke hoppades kunna hinna så långt han önskade med mixdre han ej kunde bereda sig tillfälle att besöka utlandet. Äfven i detta hänseende hade han stora, isynnerhet ekonomiska, svårigheter att öfvervinna. Han vågade gifva två konserter och förökade inkomsten deraf med sett lår af 100 speciedaler, som han på sitt ärliga amsigte erhöll af en hedersman i Trondhjem, och begaf sig sjöledes till Havre, dit ham ankom i början af Juni 1842. Härifrån reste han till Paris, dit han drogs af sin extusiasm för Chopin, utan att der kämma en enda menniska. Här lyckades det honom visserligen att bli elev af Kalkbrenner under några månader, dock märkte han snart, att hvad.denna mästare kunde ge boaom ej var det ham mest behöfde. På Cholr pir var emellertid ej att :änka; ty utom detl, höga pris, som betaltes honom för hans!z et -VR KK ERE RR bet FA FR bo KR vt BR pliment, sade markisipnam. i anseende tilllt