Då de sågo att ingen förlåtelse stod att vinna, lemmade kardinal Rohan och markis de Crqui kabinettet; men prinsen de Ligue och hertigen Havrå stannade qvar efter dem. Deras slägts heder utgjorde, mer än den olycklige grefvens lif, föremålet för deras bavekande förböner. De försökte nu erhålla en mindre nådebevisning. De förklarade, att i Nederländerna och Tyskland sjelfva sättet att ålägga ett dödsstraff gör en betydlig skilnad i allmänna omdömet; så hade till exempel halshuggning intet inflytarde på den afrättades familjs anseende och rykte, men stegling var en sådan skam, att den brottsliges farbröder, fastrar, bröder, systrar och hela slägt under hela tre år blefvo uteslutna från alla adelssapitel, furstliga kloster och biskopsdömenr och till och med från de lägre kommendörsplatserna inom Malteserorden. De visade buru detta genast skulle komma att utöfva ett olyckligt inflytande öfver em syster till grefven, som just stod i begrepp att ingå som kanonissa i ett af de adliga stiften. Medan denna scen försiggick i regentons kabinett befann sig ännu den förnäma samlingen ef supplikanter i rådsalen, försänkta i en dyster ovisshet. Kardinal Rohans och markis de Crquis återvändande från kabinettet med bleka och nedslagna ansigten hade isat allas bjertan. Likväl dröjde de qvar ända till nära midnatten för att höra resultatet af de båda andra herrarnes fortsatta förböner. Slutligen var kabinettsaudiensen slut. Regentea utträdde och helsade artigt de högre medlemmarne af församlingen. En gammal förnäm dam, madame de Guyon, som han känt i six barndom, kysste han på kisden och kallade min goda tants. För markisinnan de Crqui gjorde han ex mycket ceremoniös bugning, sägande, att har var förtjust att se henne i Palais Royal; en mycket il!a afpassad kom