Aftonbladet – 22 oktober 1855, sida 2

trädes af fronskningen, fantasiens verksamhet af förståndets; och mången, som väl kunnat framkalla den förra, men icke uthärda den sednare, har sålunda hastigt beröfvats frukterna af en lysande debut. Den solida talenten deremot utvecklar efterhand de rika skatterna af sin konst, hvilka i första ögonblicket ej kunde öfverskådas, och blir sålunda alltid i stigande progression ny genom sin rikedom, älskad för sitt behag, värderad för sin sanning. Detta prof på en djupare förmåga har fru S. vid sin andra konsert genomgått med lysande framgång. Fru S:s framställningsart fordrar storartadt stoff: grandiost lugn och grandiost pathos utgöra de sferer, der hennes talent med full kraft utvecklar sig; det som ligger deremellan ger hon stundom med mindre värma, om ock det intelligenta i hennes uppfattning ingenstädes förnekar sig. Mozarts på fulländad skönhet så rika aria Bella mia fiammar sjöng hon med exemplarisk korrekthet och pietet. Uti utförandet af den bekanta rondon ur Ernani deremot fann man ett allvar, som ej alltid ville förena sig med det flyktiga uttrycket, den bevingade koloraturen i Verdis lättsinniga komposition. Romanserna vid piano — hvaraf tvenne omtyckta af Lindblads och en af Beauplands komposition — gaffru S. med mycken smak och behag. Aftonens glanspunkt var finalet ur Mendelssohns ofulländade opera Lorelei, det enda nummer i operan, hvars kompositio:. han medhann före sin tidiga bortgång, men hvari han ock tycks hafva samlat alla strålarne af sin sublima konst. Denna komposition ären bland dem som ofta böra höras föratt kunna uppfatta det djupa itanke och anläggning, det fina och fulländade i utarbetandet, ehuru den derför ingalunda saknar den dramatiska egenskapen att i sin helhet genast verka med full kraft. Här fann ock sångerskan sitt rätta element: med en konst som här öfvergick till natursanning, förstod hon att röra med Leonoras klagan, att skaka genom dess öfvergång till förtviflan, och slutligen att i hennes anslutande till demonerna koncentrera hela sin kraft till ett inspireradt uttryck af all den dystra storhet, som i detta moment hinner sin kulminationspunkt. Orkestern utförde sitt svåra parti med utmärkt pietet, och äfven kören bör nämnas med beröm. Ett sådant specimen af ren och storartad stil, så fritt från manår och öfverdrift, har se dan Jenny Linds tid härstädes ej af någon sångerska åstadkommits, och väcker den lifliga önskan att åtminstone för detta år finna fru S. fästad vid vår scen. I sådant fall skulle äfvex detta parti säkert med stor effekt kunna gifvas en action. Bland aftonens öfriga nummer märka vi Beethovens herrliga Leonora-ouvertyr, som aldrig kan höras ofta nog, och utfördes ganska förtjenstfullt; den likaledes ganska lifligt utförda Tell-ouvertyren måste gifvas da capo. En tredje ouvertyr till PEtotle du Nord af Meyerbeer gafs såsom nyhet, men är, oaktadt sina pikanta instrumentaleffekter, allför fragmentarisk såsom komposition. Denna ouvertyr lärer ursprungligen vara skrifven till festspelet Vielka. — Den förträffliga duetteh för tenor och bas ur Jessonda sjöngs af hrr Strandberg och Walin. — Hr Aubert spelade en fantasi af Lonard med all den artistiska förtjenst, som gjort hans talent så populär; detsamma kan ock sägas om hr Arnolds föredrag af Sarvais Souvenir de Spaan. Båda dessa kompositioner tillhöra för öfrigt den vanliga ordningen af konsert-odiosa.