Sverges yngsta historiska minnen. (Minnen ur Sverges nyare historia, samlade at B. v. Schinkel, öfverste, f. d. adjutant hos konung Carl XIV Johan, författade och utgifne af C. W. Bergman. Sjettle delen. Carl Johan och hans tid (1810—1812.) (Slut. från N:o 245.) Med ett så häftigt temperament som Carl Johans och så ringa förmåga att styra det, hvilken i ej mindre mån utgjorde hos honom en egenhet, var det naturligt att regeringsåtgärderna blott alltför ofta skulle bära pregeln af förhastande och hänförelse. Deremot under vanliga förhållanden, när något lifligare intryck ej upprört bans lynne, och likaså då detta väl varit fallet men häftigheten stormat ut, gjorde sig hans karakterssvaghet, hans habituella misstänksamhet och oroliga farhågor lika mycket gällande, och röjde sig då uti obeslutsamhet och oförmåga att taga sitt parti, till en grad som man knappt kan föreställa sig. Blott såsom psykologiskt fenomen var det högst märkvärdigt att iakttaga huru stor denna hans irresolution vid något lugnare; sinnesförfattning kunde vara. Fransyska envoyån Alquier, som var Napoleons sändebud här i slutet af 1810 och större delen af 1811, plägade karakterisera Carl Johans rädda obeslutsamhet med de orden: xatt han ej skulle kunna marschera till Haga autan att ge kontraorder till reträtt tio gånger under vägen; — och ehuru mycken öfverdrift det ligger i denna karakteristik, sanning saknar den icke. Hvilken minnes ej från slutet af hans regering hans beständiga refräng i konseljen: ajournons, hvilken hade blifvit ett ordspråk, och den klagan som då allmänneligen fördes öfver; bans olyckliga Ko rr rr rn rr nr a ar ana rn rr ge