Aftonbladet – 20 oktober 1855, sida 2

rikes stolta aristokrati. Han var omkring tjugo är gammal, lång och välbildad, med ett blekt, romantiskt utreeende och ögon af märkvärdig glans och nästan vild liflighet. Han tillhörde en af de äldsta och berömdaste familjer inom Europas adelskap, såsom varande af ssmma slägtlinie som prinsarne af Horu och Overique, :andtgrefvar till Hautekorks och ärftliga öfverbofjägmästare inom kejsardömet. Familjen hade tagit sitt namn efter den lilla staden och seigneuriet Horu i Brabart, och var redan i elfte ärburdradet känd bland de mindre dymastierna i Nederländerna samt sedermera under en hel serie af ryktbara generatiorer. Vid freden i Utrecht, då Nederländeras lades under Österrikes öfverherrskap, kom huset van Horu under kejsarens välde, Vid den tid vi tala om voro redax tvenne grenar af ättea utslocknade; den tredje och sista rentenentorades af regersade prinsen Maximilian Emanuel van Horu, hvilken, tjugofyra år gammal, lefde i lysande och furstlig stil på slottet i sitt ärfda grefskap vid Baussigney 1 Nederländerna, samt h ns bror, grefve Antoine Joseph, som utgör ämnet för dessa memoirer. Det gamla huset van Horu hade genom giftermål med kontinentens förrämaste slögter kommit i vidlyftiga familjerelationer med Europas högsta aristoftiti. Grefve Antoige kunda derför åberopa slägtskap med de ateltaste namnen i Paris. Hen var i sjelfva verket en dotterson till fprinzen de Ligue och kunde till och med skryta af en aflägsen slägtsekap med regenten (hertigen af Orleans) sjelf. Det fanns likväl åtskilliga omständigheter som stodo i sammanhang med hans plötsliga uppträdande i Paris och med hans föregående historia, som försatte honom i