gande; men det mediet ar OcEK:a OsviEligt. sasse Utrikes Korrespondens-artikel. (Från Aftonbladets korrespondent. Berlin d. 6 Okt. 1855. E35Vi ha här haft en mycket liflig vecka. Valmannaförsamlingarne antogo efterhand cn allt mera lifvad karakter. Partierna gingo hvarandra skarpt på lifvet och oppositionen började alltmera låta höra af sig. Hvad som ittills icke varit vanligt i Berlin på flera år — politiska frågor och specielt valen — utgjorde de allmänna samtalsämnene. Församlinogarne besöktes mycket, tribunerna voro fyllda, de tal som höllos afhördes med spänd uppmärksamhet. Isynnerhet förtjenar anmärkas, att behandlingen icke blef abstrakt teoretisk såsom förut och icke rörde zig omkring vidtutseende ofruktbara planer, utan närmade sig engelsmännens praktiska metod och vittnade om en sund uppfattning af sakerna, om ett varmt och praktiskt deltagande för fosterlazdets reella intressen. EI allmänhet kan man säga, att oppositionen jort stora framsteg på den sednaste tiden. etta gäller äfven och specielt om demokratien, Den har glömt mycket och lärt mycket. Man betrakte blott Diezels broschyr, som, om jag icke bedrager mig, blitvit särskildt omtalad och belyst af Aftonbladets redaktion. Det må vara att Diezel saknar nödiga förstudier för att kunna ställa sig på verkligt historisk grund och såsom snillrik autodidakt står något isolerad; det blir icke desto mindre sannt, att det andliga arbetet inom tyska nationen visat något sundare frukter, att karaktererna börja stålsätta sig, och att ett närmande mellan de särskilda oppositionspartierna låter hoppas goda resultater för framtiden. I Berlins valförsamlingar visade sig detta efterhand, till stor öfverraskning för dem som med bedröfvelse vändt sig bort från den något oklara bild som urvalen företedde. Denna kontrast bevisar, att visserligen de lägre regionerna af folket ännu icke hunnit till mognad, men att medelklassen samt till och med den lägre borgarklassen berättiga till stora förhoppningar. På andra områden har det varit temligen stilla. Den historiska vetenskapen har dock erhållit en högst välkommen gåfva i Droysens Geschichte der preussischen poltik (preussiska politikens historia), hvars första band om 650 sidor nyligen utkommit här i Berlin hos Veit å Comp. Som man vet intager Droysen en utmärkt plats bland tyska historiezkrifvare. Redan 1833 utgaf han en Alexander den stores historia, utmärkt genom grundlig forskning och stilens skönhet. Sednare utgaf han Hellenismens historia, som äfven vann allmänt bifall, samt åtskilliga öfversättningar af Greklands stora dramatiska skalder. Sednare bar han vändt sig till nya historien. Såsom professor i Kiel utgaf han 1846 en historia öfver tyska frihetskriget, och sedermera i Jena, dit han 1851 kallades såsom professor, den allmänt berömda skildringen af fältmarskalken efve Yorks af Wiirtemberg lefnad (3 band, erlin 1851—52). Det nu utkomna första bandet af preussiska politikens historia omfattar tiden intill 1440. Droycsen har grundiigt velat studera begynnelsen till en stat, som i Tysklands goda och onda dagar spelat en så mörklig rol, och som ensamt bland alla tyska territorier — med undantag af det Habsburgska kejsardömet — lyckats vinna en europeisk betydelse, ja småningom sluta tillsammans en full tredjedel af Tysklands land och folk. Arbetet skall bestå af fem afdelningar, af hvilka det nu utkomna bandet utgör den första. Den som intresserar sig för en sådan utveckling af staten, som beror på en historisk nädvändighet, skall utan tvifvel med stor illfredsställelse läsa detta arbete af en bland våra utmärktaste historieskrifvare, ochjag kan cke underlåta att varmt rekommendera det it den krets af svenska läsare, som intressera sig för ntmärkta specialhistoriska verk. Vår teater har åter börjat sin säsong under soda auspicier. Damerna Köster och Wagner se glans åt operan. Skådespelsteatern utnärker sig genom flitigt instuderande af le Shakespeareska mästerverken. Man rutar sig till och med att uppföra andra deen af Henrik IV. Döring har i första delen