Aftonbladet – 20 oktober 1855, sida 1

ir i sjelfva sitt hemdon och har ej lång tid att lefva. De sista amsriksoska tidningarne gifva otgs underrättelser om utgången af valen till ie särskilda staternas legislaturer; som vid denna tid nästan äro slutade. Med någon nys äikenbet kastade vi ögonen på listorna från Msine, der vi visste att en stark agitation länge föregått för lagens repeal eller upphäfvande, Vi finna af dessa förteckningar att lagens motståndare segrat, och ett af de första beslut man kan motse af den snart sarämManträdande legislaturen i denna stat är lagens fullständiga undanrödjande. I sjelfva verket har den menskliga selligheten dervid ingenting förlorat: Hvarje lag, soma ej binder szamvetena på samma gång den binder gerningarne, är i grunden skadlig och kan ej på längd bestä. Detta ver. förnållandet med Maine-lagen, och den hade lessutom i sin tillämpning ölägenhetet, för att icke säga omöjligheter, som måste föra till ett resultat alldeles motsatt det med lagen äsyfjade, och som gjorde dess uppbäfvande oundvikligt. Vi fästa härvid uppmärksamheten på den alltför mycket förbisedda omständigheten stt antingen måste lättheten att eludera lagen göra dess verkningar alldeles omintet, eller också måste dess tillämpning förutsätta inqvisitoriska undersökningar i det innersta af bemmen, hvilka icke den mest despotiska stats underesåter, men minst af alla medborzårne ji en demokratisk republik, skulls vilja och kunna underkasta sig. Mans litade i början på allmänna opinionen såsom lagens väktare; man väntade att den ena skulle kontrojllera den andra och uppträda såsom anklagare, liksom vid andra lagöfverträdelser. Men denna godtyckliga stadga kunde ej slå någon rot i rättsbegreppet, och denna väntan blef sviken, ehuru å andra sidan öfördragsamheten och d-t andliga högmodet i en hög och farlig grad uppretade partifanatismen och före vandlade staten Maine till en tummelplats för de vildaste lidelser, en sannfärdig krigsteater, der de återhållsamma och de som pryttjade spirituösa drycker stodo emot hvarandra åsom i tvenne fientliga läger. Då försöktes den inqvisitoriska utvägen, och detta försök sprängde hela lagen i luften. Till en början förbjöd Mainelagen endast försäljningen af rusgifvande vätskor såsom dryck; det fanns ingea paragraf som hindrade medborgare att brygga hemma hos sig eller att importera utländska spritdrycker, så länge deicke höllo dem till salu. Såsom man lätt kunde förutse, uppstod en häftig afund hos de fattigare klasserna, som icke fingo köpa varorna, mot de rikare, som kunde brygga och destillera dem eller låta införskrifva dem utifrån, och uppfinningsrikheten framalstade så många medel att genom lån, byte eller föregifven införsel skaffa sig sprithaltiga drycker, att lagens befordrare funno sig endast hafva halfgjordt arbete med genomdrifningen af dess antagande. Till och med den öppna försäljningen af rusgifvande drycker bedrefs till det omfång, att straffbestämningarne måste förändras och fängelsestraff bestämdes för första gången öfverträdelse, i stället för bötesansvar, som man funnit overksamt. Sedan denna förändring blifvit vidtagen, uppträdde Neal Dow, som först väckt fråga om lagen, cch förklarade sina Medborgare att de ej finge siå stilla, att de oupphörligen måste gå framåt, att deras lagstiftning mot dryckenskapen aldrig kunde betraktas såsom slutad, och att ännu strängare straffbestämningar voro nödvändiga. Han sade så, med erfarenheten för ögonen att sedan lagen infördes hade i Connecticuts hufvudstad antalet femdubblats af drinkare, som för öfverlastadt tillstånd dömdes till fängelsestraff. Han sade så, med erfarenheten för ögonen att det såldes ett långt större qvantum rusgifvande drycker än någonsin förut, och att antalet af öfverlastade på gatorna hade märkbart tilltagit sedan lagen infördes. Han sade så med full kännedom derom, att tusentals familjer, som förut aldrig haft spirituosa i gina hus, nu alltid hade vineller likörflaskor i skänkskåpen, och att beskaffenheten af det öl eller bränvin som gafs åt arbetare genom tillsåtser och utspädning blifvit så försämradt att det blifvit ett slags gift. Med full kännedom af ailt detta, och med full erfarenhet deraf att lagen gifvit upphof till bedrägerier, mened, underslef och alla de moraliska Jyten som äro oskiljaktiga från ett system af smugglog, föreslår Neal Dow att när den ena utvägen slår fel taga sin tillflykt till den andra. Med hänseende till vihoch likörflaskorna i hushållens skänkskåp började han och lagens öfriga försvarare en häftig agitation mot familjekrogarne, hvilka ej nåddes af lagens arm. Det är ej nog att i stater, hvarest lagen är antagen, det finnes en frivillig förening som skall vaka öfver dess efterlefnad, — en nödvändighet som ingen g0d och sund lag någonsin medför; det är ej nog att uppsyningskomiter spana och angifva och hålla ett spionerande öga i hvarje hus, och att sällskaper äro stiftade som samla viedel f.r att aflöna en sådan spionkår. Det är ej nog att statens uppmärksamhet upptages med diskussionen öfver en last och en lag mot denna last; ännu återstår någonting mrra att uppfylla: familjekrogarne, måste nedrifvas lika väl som de offentliga. Men här kommer förbundslagen och sätter en punkt för rtusdryckslagstiftningens vidare framsteg; Mainelasgen förklaras vara 2å afgjordt inkonstitutionel, stå i en så öppen strid med importlagarne, att den förbhfvit en död bokstaf i Newyork och andra stater der den blifvit antagen, och det synes vara en ren omöjlighet för legislaturen i någon stat att hindra medborgare från att köpa någon af de artiklar som falla under de allmänna importlagarne. edan Maine, som från början hade största majoriteten för lagens stiftande, börjat rörelsen emot densamma, är det lätt att förese hvad som skäll hända i de öfriga staterna, och inom kort skall denna lag, på hvilken byggdes så många och så högspända förhoppFR LE ME SAO: 3 Da FOA ASA 1 vr