Under två månader var allt fredligt och lugnt; indianerna infunno sig: dagligen vid guvernörens träpalats i Talahassee och tycktes fullkomligt belåtna med sin verld. På en gång upphörde helt och hållet deras besök; och de syntes ej till på tra eller fyra dagar. Guvernören började frukta att de hade något ofog för sig. På aftonen af den fjerde dagen kom en chef, Gulhår benämnd, omkring klockan tolf på natten till honom. Han var en qvick; beslutsam man och hade alltid visat mycken tillgifvenhet för guvernören, hvilket nu förmått honom att våga sitt lif för att underrätta honom, det mellan fyraoch ferohundra målade och utstyrda krigare samlat sig i Nehamathlasstaden, för att hålla några krigiska rådplägningar tillsammans. Han hade smugit sig bort med fara för sitt lif, för att lemna honom denna upplysning, och ilade sedan tillbaka, på det hans frånvaro ej skulle märkas. Guvernören Duval tillbringade efter denna underrättelse en orolig natt. Han kände Nehamatblas skicklighet och djerfva karakter; han erinrade sig de hotelser han framkastat och tänkte på de några och ättio hvita familjer, som voro spridda kring det vidsträckta landet, och hvilka så lätt kunde förgöras om, såsom han fruktade, det var indianernas mening att frigöra landet. Att han ej öfverdref faran, bevisas bäst af de förfärliga tilldragelseraa under det indiankrig; som sedermera: ödelade dessa trakter. Efter en sömnlös natts begrundanden, bestämde sig Duval för en plar, som i allt öfverensstämde med hans djerfva och beslutsamma karakter.. Kännande vildarnes beundran för personligt mod, beslöt han att genom en plötslig öfverraskning försöka skrämma och hejda dem i dsras vilda företag. Det var mycket vågadt, men der voro så mångas lif i fara, att han ansåg som gin skyldighet att göra försöket;