förbumdet var derför brutet, och de ämnade icke låta sig bindas deraf. Guverrörea föreställde honom lugnt, att den i förbundsakten utfästa tiden för betalningen af pennirgarne och boskapens öfverlemrande ännu ej infallit. Detta v:sste den gamle chefen alltför väl, men det föll honom in att för tillfället låtsa sig vara okunnig. Han fortfor att dricka ooh prata, och rösten blef allt mera högljudd, tills der slutligen genljöd genom hela byn. Han höll i handen ex ång knif, med hvilken han varit sysselsatt att skära tobak; denna svängde han fram och tillbaka medan han talade, liksom för att gifva mera eftertryck åt sina ord, och förde den stundom till och med helt nära iatill guvernöreng strupe. Han slöt sin tirad med att upprepa det landet tillhörde rödmännen, och förr än de skulle öfvergifva det, ville han iåta både sina och sitt folks ben blekas af solen. Duval visste att ändamålet med detta var att se om han skulle låta sig skrämmas. Han höll derför blicken stadigt riktad mot chefen, och i samma ögonblick denne utsagt sin hotelse, grep han honom i armen och sade, i det han knöt sin andra hand: Jag har hört hvad ni sagts; ni har ingått på fredsfördraget, och likväl säger ni att edra ben skola blekaz af solen förr än ni går in derpå. Så visst som der finnes en sol på himlen, skola edra ben blskas och förvittra ofvan jord, om ni ej uppfyller hvarje punkt af detta fördrag! Jag akall lita er veta, att jag är den första här, och skall nog se till att ni uppfyller edra skyldigheter!s Då kastade rig den gamla chefen baklänges och brast ut i ett gapskratt, i det han förklarade att allt hvad han sagt blott var ett skämt. Guvernören misstänkte likväl att der 2 någon förfärlig mening dold under detta skämt.