indianerna, utan att mildra ett ord. Tolken lofvade göra sitt bästa, tilläggande, att han väl visste det ingenting annat än djerfhet kunde rädda dem när de väl en gång voro inkomna i staden. De voro nu redan der och närmade sig värdshuset. Detta bestod egentligen af fyra hus, byggda kring en fyrkantig plats, i hvars medelpunkt var påtänd en stor. rådselds. Husen voro öppna på framsidan inåt elden, och tillslutna åt baksidan. Vid hvarje hörn af fyrkanten var der ett mellanrum mellan husen för att lemna fri inoch utgång. I husen sutto de gamle männen och cheferna; de unge voro församlade kring elden. Nehamathla stod i spetsen för rådnlägningen och innehade den upphöjdaste platsen. Guvernören inträdde vid ett af hörnen och red djerft fram till midten af fyrkanten. De unge männen gjorde rum för honom, och en gammal man som talade, stannade tvärt midt uti harangen. Inom ett ögonblick spändes trettio å fyratio bössor och riktades alla mot honom. Aldrig tyckte sig Duval hört ett sådant ljud förr; det föreföll honom nästan som om det träffat hans hjerta. Han gaf indianerna blott en enda blick och vände, sig sedan bort med en föraktlig min. Sedan har han yttrat, att han ej vågade se dit igen, af fruktan att det skulle angripa hans nerver — ty på deras styrka berodde nu allt. Chefen kastade upp sina armar öfver hufvudet. Bössorna sänktes. Duval andades friare; han stod i begrepp att handlöst kasta sig af hästen, men återhöll sig och afsteg i allt lugn. Sedan gick ban direkte fram till Nehamathla, och frågade med myndig ton hvad han hade för ändamål med denna rådplägning. I samma ögonblick han gjorde denna fråga, satte sig talaren. Chefen svarade icke; utan sänkte hufvudet med synbar