Följaktligen begaf han sig ut till häst nästa morgon, ledsagad blott af en hvit, som varit uppfödd bland seminolerna, förstod deras språk och varor samt merindels tjexstgjort som tolk, Detogo af inåt en gångstig tom ledde till Nehamatblabyn. Efter att hafva färdats ungeförligen en half mil, underrättade guvernören sin tolk om ändamålet med deras färd. Den sednare, ehuru en djerf man, stannade och började göra föreställningar deremot. Deindianer, till hvilka de ämnade sig, voro bland de mest föriviflade och missnöjda af hela nationen. Många af dem voro,gamla, i kriget grånade män, som blifvit utarmade och bringade till raseri af sina ständiga nederlag, och gerna skulle offra sina lif för den kära hämdens skull. Han påstod, att om de höllo krigsöfverläggningar måste det vara för något förtvifladt ändamål, och att det skulle vara en säker död att nu våga närma sig dem; Duval skrattade åt hans farhågor, sade att han fullkomligt kände den indianska karakteren och ej skulle låta afhålla sig från att fullfölja sin plan. Härmed red han vidare. Då han kom en balf mil nära byn, tilltalade honom åter tolken, och det med en så darrande röst, att Duval vände sig om och såg honom i ansigtet. Han var dödsblek, och nppmanade ännu en gång guvernören att vända om, emedan de säkerligen skulle blifva massakrerade om han stode fast i sitt beslut. Duval upprepade sin föresats att fortsätta både vägen och planen, men rådde den andre att återvända, på det ej hans bleka ansigte skulle förråda hans fruktar för indianerna, hvilka ej skulle vara sena att begagna sig deraf. Tolken svarade att han heldre ville dö tusen dödar, -än att man skulle säga att han öfvergifvit sin anförare i farans stund. Duval sade honom då, att han måste tro get öfversätta allt hvad han komme att säga