Aftonbladet – 19 oktober 1855, sida 2

stat. Dessa torn synas vara val bevakade. Hvartill kunna de tjena? — Vi söka förgäfves efter en förklaring. Sverges yngsta historiska minnen. (Mian es nyare historia, samlade af B. v. Schiske!, öf e, f. d. sAjuotant hos konung Carl XIV Johan, författade och utgifne af C. W. Bergmas. Sjette delen. Carl Johan och kans tid (1810—1812.) (Forts. från N:o 237.) Vv. Åren 1816 och 1817 hafva blifvit i detföreglvsde angina sågom den tidpunkten när, genom då verkställda utnämningar till statef kieterarcplatseina, allenastyrandet kan anses hafva biifvit formligsn stadgadt. Men också härvid bör, för att icke begå någon orättvisa, gorgfälligt hafvas i minnet, att likasom allt annat så sfvenx allenastyrelsen under Carl Johang tid var, så at sige, em temperaments-sak, och icke, såtor: sedermera, en frukt af kall, systematisk, ihärdigt ullföljd beräkning. Och huru mycket allt berodde hos hoaom af ögonblickets lynae, intryck och nyck, derpå företer juat sjelfva allenastyrandet ett det mest öfverraskande bevis. Dexna allenaregering, hvilken han hade haft så mycket besvär att genom utsökandat af sådana non plus ultra subjekter, som Quiding och Klintberg m. fl., få riktigt till ståad, och den han bemödade sig stt dogmatiskt inpregla hos nationen med icke mindre ifver än konueg Jacob I i Eagland sin pgudomliga rätts, — detta allerxastyrande släppie han dock sjel? ifrån sig, när han åtta år derefter medzaf Wirsåas inkallande ikonseljer, samt lika släpphäadt tillät Wirsen att göra Nordin till statssekreterare för att förstärka sia iaflytelse, och ändtligen med sammå slapphet äfven gaf efter för Wirsns och as i samma syfte nmitiskt bedrifna aflägsförst af Biörastjeraa ifrån generalad? är jutantsbefattningen och sedan utaf Cederström ur statsrådet. Äfven efter Wirsens död, hösien 1827, då Carl Johar åter kumnat taga allenastyrolses, lät han den vridas utur sina bänder för tre, fyra år, när han upphöjde Nordin, arfvingen af Wirsas imfilytelse och klisntel, uppå dennes lediga taburett, samt tillät Nordin stt göra sin slägtinge Nordemfalk till statssekreterare för krigsärendena. Mex sedan Nordin först haft dem oförsigtighetax att brouillsra aig med grefve Brahe, hvars uträviming till generaladjutant han sjelf hade föreslagit för att göra Björnstjermas aflägsnande välsmekligt för Carl Johan, derefter i hög grad väckt konungens egem kallsingighet, synuerligast genom den ifver hvarmed han i egitt privaia intresse pådrifrealisationen, fasköat de vilkor om vissa enskilda pekunriära fördelar, soma voro utfästade åt Carl Johan för hang bifall till mynmtbestämninger, icke kunde uppfyllav, gamt har slutligen äfver uppretat konungen smot sig porsorligt gexom de bittra, stickande sarkasmer och stränga lektioner, för hvilka både gunstlingen, pssängkammar-rådgifvaren och Carl Johan sjelf voro föremål uti de under Nordins patronage utgifna Askelöfska tidningarBe, Objudna Gästen och Svenska Minerva, och Nordin i följd af allt detta fann sin ställning i konseljen så generad och obehaglig, att den ej kunde hibehållas, samt derföre retirerade till presidentstolen i bergskollegium; — så ätergick allt i det gamla hjulspåret, och allenastyrandet stadgades på nytt. Sedermera fortfor också detta oafbrutet under de återstående elf va åren af Carl Jobans regering, och ehuru vi visserligen, efter dem erfarenbet han gjort genom Wirsen och Nordin, hafva anledning att tro det han icke just gerna en gång till skulle släppt ifrån sig allenaregeringen, så är dock vår innerliga öfvertygelse, stödd på fullt giltiga grunder, att oppositionen vid 1840 års riksdag, när den gamla konseljen då mangrannt aftroppade (huru olikt konung Oscars konselj 18541!) skulle utan särdeles svårighet hafva kunnat tillvägabringa en verkligt konstitutionell minister (ty så lätt gaf Carl Johan i sjelfva verket efter, och nu tillkom efter 1838 ytterligare hans uppjagade rädsla som ett mäktigt motif till eftergift), i fall nemligen oppositionen gått till väga med klokhet och förstånd, och icke olyckligtvis en del af hennes förnämligare ledamöter bland koalitionens chefer haft helt andra planer och syftemål; — likasom vi äfven tro att bildandet af en sådan ministår redan vid 1823 års riksdag skulle temligen lätt gått för sig, med det öfvertag oppositionen då egde i opinionen och inom representationen (riddarhuset inclusive), derest inom oppositionen sjelf funnits ringaste plan, enighet och sammanhang. Allenastyrandets utbildning på det konstitutiomella statsskickets bekostnad utgör ettså vigtigt kapitel af Carl Johans historia, och är dessutom för en saun och rigtig, fullt opartisk teckning af hans individualitet så oundgängligt nödvändig att icke förbigå, att vi ej bort underlåta att här, åtminstone i korthet, skizzera dess förnämsta faser eller utvecklingsstadier, så mycket mindre som allenaregeringen utgör ett af de mest olyckliga arfven från den föregående regimen, och detta arf under de sedan förflutna elfva åren vunnit en särdeles förkofran, till den grad att bland alla inre samhbällsbehof eller så kallade reformfrågor, ingen i samma mån som denna nu kräfver riksståndens eniga ooh allvarliga samverkan vid nästkommande riksmöte, på det att förhållandet må rättas och regeringssättet gent omsider återförag till anliohaet mod