en sådan utsträckning. Vi äro nemligen för vissade, att det ohejdade lättsinne, hvarmec dylika slags förbindelser utom äktenskape knytas, ganska mycket befordras just i följ af en lagstiftning som snart sagdt berättiga både far och mor att förskjuta frukterna aj dessa förbindelser och anse sig vara qvit sina pligter mot det stackars barnet, endast man löser in det på barnhuset eller för mågon ringa otillräcklig veckopenning sackorderar in det hos något fattigt folk på landet eller i staden, hvars menskliga känslor äro de enda hindren att barnet icke reat af förgås af elände och vaszskötsel. Sådant kallar man väl icke oszedligt eller okristligt eller stridande mot det civiliserade samhäll id? Eller tror man icke, att den inrotade föreställningen att oäkta barn hafva intet annat samhällsband till sina föräldrar än att dessa kunna genom lagen tvingas att, till dess barnen hunnit en ålder af 15 år, gifva dem så pass mycket understöd, att de icke svälta ihjel, hos deras egna föräldrar grundlägger likgiltighet, hårdhet, för att icke säga rentaf hat emot dessa oskyldiga varelser? Sådant ir väl både christligt och sedligt? Tror man icke att dettz skulle blifva annorlunda om föräldrarne inför lagen och opinionen nödgadeg i åtminstone någon mån erkänna äfven de oäkta barnen såsom sina, och om åt dessa sednere i detta hänseende inrymdes vissa civila rättigheter? Svaret på dessa frågor torde icke blifva tvetydigt, och sjelfva saken, är verkligen af den stora vigt, att den väl Skulle förtjena en mera omfattande undersökning än vi kurna deråt egna, icke blott för de oäkta barnens skull, utam lika mycket för sedlighetens och för utredandet af det sannt kristliga begreppet om äktenskapet, hvilket långt ifrån är det ensamt ecklesiastika, samt om föräldrars pligter mot sina barn, äfven om dessa tillkommit utan en förutgårgen presterlig välsignelse. Men om det är orimligt att oäkta barn icke skola få ärfvå sin moder, så sakwar det väl ännu mer giltig rättsgrund att modren likafullt skall ärfva barnet, eller att de modrens skyldemän, som ej kunna af barnet ärfvas, skola hafva rättighet att efter detsamma taga arf. Ingenting tyckes väl i detta afseende vara mera rättsenligt, än att åsminstone den kollaterals arfsrätten här inträder mellan syskon, äfven om dessa äro komna af oäkta säng, med uteslutande af modren och hennes slägtingar; och om än icke den nuvarande lagens ordaförstård skulle lämpa sig till densa tydning, så lärer väl åtminstone en lagförämdring i så dan. syftning icke: låta länge vänta på sig.