ända till midnatten, då jag gick till sängs och försökte sofva. Men det var fåfängt. Aldrig i mitt lif hade jag känt mig så spritt i vaken. En här af tankar och föreställningar rusade fram och åter för min själ: det guldregn som så oförväntadt fallit i mitt sköte; tanken på min stackars lilla hustru derhemma, som jag skulle öfverraska med berättelsen om denna min lycka! Men å andra sidan åter det förfärliga ansvar jag åtagit migt — att tala första gången inför en talrik, mig helt och hållet okänd församling; de förhoppningar den anklagade tydligen gjort sig om min skicklighet; allt detta och en svärm af dylika tankar dansade omkring i min hjerna. Jag kastade mig hela natten af och an på min bädd, fruktarde att morgonen kills finna mig utmattad och oförmögen till allt; med ett ord, solen uppgick denna dag öfver en bland de olyckligazte menniskor. Jag steg upp, feberaktig och med försvagade nerver. Jag gick ut före frukosten, i hopp att kunna samla mina tankar och lugna mina känslor. Det var en klar morgon; luften var ren och frisk. Jag badade min panna och mina händer i en vacker porlande ström, men jag kunde ej lindra den feberhetta som rasade inom mig. Jag återgick till frukosten, men kunde ej äta, En enda kopp kaffe ut;orde hela min måltid. Det var nu tid att upp i sessionssalen, och jag gick dit med -:-ypande hjerta. Jag tror att om det ej varit för tanken på min li!la hustru, der hemma i den ensliga timmerhyddan, skulle jag gifvit mannen sina hundra dollars tillbaka och afsagt mig hans sak. Nu intog jag dock min plats, mera lik en brotsling, det är jag säker om, än den bofven jag skulle försvara. Då tiden var inne för mig att tala, sjönk hjertat inom mig. Jag reste mig, olycklig och förlägen, och började stammande mitt tal.